The Grand Finale

Vi har redan kommit till det sista inlägget som gästbloggare i Tommys blogg och det har varit en ära för mig att få göra detta. När Tommy frågade mig om detta så var ämnet för min bloggserie en självklarhet.

Som jag skrev i första inlägget så var min tanke att "hedra" Tommy och ni som följt mina inlägg har säkert redan förstått att han betytt väldigt, väldigt mycket för mig genom åren.

Redan efter första inlägget så hade jag skrivit nedanstående dikt till honom men jag var osäker på om jag skulle lägga ut den här. Det kanske skulle verka fånigt och konstigt med en dikt, man ser ofta dikter som någon form av kärleksförklaring men ja då får ni se det så. Det är en hyllning och dikter är mitt sätt att visa min uppskattning och mitt bästa sätt att förklara vad jag känner.

Det är ju så att genom livet träffar vi massor av människor, vissa glömmer vi direkt men vissa betyder så mycket för öss att vi kommer minnas dem resten av livet. Några av dem har t.o.m varit med att format en till den man är, man hade inte riktigt varit samma person om inte den människan funnits i ens liv.

Tommy är en sådan människa för mig och jag vet att vi alltid kommer bli glada när vi träffar varandra även om vi inte skulle ses på flera år. Jag vet att Tommy alltid kommer minnas mig också. Det bara är så.

Så ja här kommer min utlovade överraskning till Tommy och min största hyllning till honom.

Du har satt ett spår

Det finns människor i livet som kommer och går,

vissa av dem passerar obemärkt förbi men några lämnar spår.

Du är en av dem som alltid kommer finnas kvar,

du är en av dem som en egen vrå i mitt hjärta har.

Du var med om min glädje när jag var liten och en ny cykel hade fått,

du var även med om min tonårsperiod och har funnits där då jag sämre mått.

Du har alltid stöttat mig oavsett om det gått dåligt eller bra,

aldrig någonsin ett ont ord hörde jag du sa.

Jag kunde bli förbannad och fräsa åt dig,

men aldrig, aldrig svek du mig.

Du har för mig nästan varit som en bror,

Ja Tommy du har betytt mer i mitt liv än vad du tror.

Vissa människor de kommer och går,

men du är en av dem som i mitt minne består.

Rose-Marie Tell Vårbloggare 2012

Vill du läsa mer av Rose-Marie? besök hennes blogg på http://rosetta.bloggplatsen.se/

Sökes: vuxendagis(Av vårbloggare Energiska Ewa)

Charlie har börjat på dagis. Ja eller förskola som det tydligen heter om vi ska vara politiskt korrekta. Det ska vi inte. Att helt plötsligt lämna ifrån sig ansvaret för sitt barn till en främmande famn är inte helt okomplicerat och jag får nog vackert inse att jag är blödigare än vad jag trodde.

Inskolning på dagis

De första dagarnas inskolning skötte fadern. Några dagar senare var det min tur att följa med till dagis. Fruktstunden klarade jag galant. Men när det kom till sångstunden fick den tondöva modern menande blickar från den musikaliska förskoleläraren med gitarren. Jag fattade piken och koncentrerade mig på att göra rörelserna till ”Imse vimse spindel”.

Modern snarkar på sovstunden

När det blev dags för sovstund instruerades jag att lägga mig bredvid Charlie tills han somnat för att skapa trygghet. Jag tog min uppgift på största allvar och somnade hårt jämte sonen. Jag vaknade med ett ryck av mina egna högljudda snarkningar, smög ut från rummet till personalrummet och hoppas att ingen märkt att jag somnat. Personalens breda leende och sovränderna i mitt ansikte vittnade om något annat.

När det några dagar senare blev dags att lämna sonen själv på dagis var jag både blödig och nervös. Sonen verkade däremot ta det betydligt bättre. Han var ledsen de första fem minuterna efter jag gått. Själv var jag så nervös att jag inte lyckades koncentera mig på något vettigt. Ja, förutom att tokstäda lägenheten.

Modern vill också gå på dagis

Sonen stormtrivs på dagis och jag inser nästan dagligen hur mycket han lär sig av att vara där. Nya ord, motorik och massvis av bus. När Charlie nu blivit storebror är jag evigt tacksam att jag kan lämna honom på dagis några timmar i veckan. Inte minst för att han ska lära sig sjunga ordentligt. Själv undrar jag lite försynt om jag skulle kunna checka in mig själv på något dagis? Maten serverad, sovstund och däremellan lite pyssel. Tvåbarnsmoderns dröm.

Hälsningar

Energiska Ewa

Jag, Energiska Ewa, är ett avdankat fotbollsproffs och mamma till Charlie Långarm, snart ett och ett halvt år ung. Familjen väntar dessutom tillökning i början på mars, vilket gör att jag har en inofficiell tävling med Kronprinssessan. Jag är så tondöv att jag är rädd för att sonen kommer få bestående men av att höra mig skräna barnsånger. Ni följer oss genom våra vardagliga eskapader, stora som små. Opretentiöst, ärligt och fullt av nybörjarfel bjuder jag på reflektioner kring livet som småbarnsförälder. Fler krönikor finns på www.energiskaewa.blogspot.com

I Tommys fotspår (Av vårbloggare Rose-marie tell)

Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att träna Judo utan att tävla, jag har ju alltid tränat för att lyckas på tävlingar. Jag har alltid haft ett mål med min träning.
Det var det som motiverade mig till att gå dit och det var tävlingarna som gjorde att jag höll på så länge. Men så fick jag frågan om jag ville vara hjälptränare för barngruppen och det svarade jag självklart ja till. Detta var nog när jag var runt 12-13 år och efter ytterligare några år hade jag hand om en grupp själv. Jag tyckte det var riktigt kul och plötsligt började jag förstå Tommys glädje med att träna barn och ungdomar, glädjen att följa med på tävlingar och känslan man fick när det gick bra för dem. Jag fick också en annan syn på detta med att vinna och förlora. Jag trodde att jag gjorde andra besvikna om jag gjorde dåligt ifrån mig på tävlingar. Jag trodde att andra tyckte jag var dålig om jag inte vann. Speciellt trodde jag att Tommy blev besviken. När jag tex kom in på Judogymnasiet var alla så stolta över mig så när jag efter ett tag kände att jag inte trivdes där så vågade jag inte säga detta, jag var rädd att alla skulle bli besvikna. Att säga detta till mamma och pappa var ju en sak men att säga det till Tommy kändes fruktansvärt. Jag blev därför väldigt förvånad när han med öppna armar mottog mig på träningarna i Färgelanda Judoklubb igen. Ingen besvikelse här inte. Efter detta tävlade jag inte lika mycket utan tränade och hade hand om barngruppen och tyckte detta var riktigt roligt. Att barnen inte alltid kom på prispallen var inte det som räknades förstod jag nu. Det som var roligt var att se hur de på tävlingar peppade och stöttade varandra, hur de tillhörde ett lag och jag kände mig stolt över att "mina elever" var så fina lag kamrater. Jag kände mig också stolt över att de såg upp till mig, jag var en förebild för dem och jag insåg då att för dem är jag vad Tommy var för mig. Det var en riktigt smickrande känsla och jag fick minst lika bra självförtroende i detta som när jag lyckades på tävlingar. Att få stå på avslutningar och dela ut pris till årets Judoka och få tacka för terminen var jätte stort. Att föräldrarna kom fram och sa att man var en duktig tränare och hade så bra hand om deras barn gjorde mig så stolt. Men det krävdes en hel del tid och när jag flyttade ifrån Färgelanda, fick jobb och familj så hann jag inte med detta längre så jag slutade. Det var först då jag förstod hur mycket tid Tommy lagt ner under alla år och ändå hade han inte gett upp. Än idag lägger han ner massa tid på judon och han har familj och jobb precis som jag hade när jag slutade. Jag åkte ändå inte så långt bort med de barn och ungdomar jag tränade som Tommy hade gjort med mig och det var heller inte lika ofta. Jag kan aldrig mäta min insatts som tränare mot Tommys men det gjorde nytta av att få gå i hans fotspår ett tag, jag fick en helt annan förståelse över vad som drivit honom under alla dessa år. Jag fick även en inblick i hur otroligt mycket tid man lägger ner som tränare och jag kan därför säga att Tommy med all rätt blev utsedd till årets tränare 2011 fast jag skulle viljat ändrat titeln till "tidernas tränare" eller något liknande. För 2011 är bara en liten del av alla år han funnits där. För mig har han funnits där i 28 år och jag känner mig alltid lika uppskattad och välkommen när jag kommer till Judon oavsett om jag vinner, förlorar, har gjort uppehåll och som nu när jag kommer någon gång i veckan. Det spelar ingen roll för jag vet att jag alltid är lika välkommen tillbaka. Även om Tommy inte är min tränare idag så kommer han för mig alltid vara det, min tränare Tommy! Nästa vecka är min sista vecka som gärstbloggare i Tommys blogg så då kommer det en liten överraskning till honom som "The grand finale" missa inte det!
Vill du läsa mer av Rose-Marie? besök hennes blogg på http://rosetta.bloggplatsen.se/

En kossa till morsa (Av vårbloggare Energiska Ewa)

Jag är inte bara nybliven tvåbarnsförälder. Jag kan numera även stolt titulera mig välproducerande mjölkkossa. Mina bröst har gått från mediokra apelsiner till vattenmeloner på bara några dagar.

Sjukhusets klädkollektion är från 80-talet

På sjukhuset har jag, eller snarare mina bröst, tydligen slagit något slags rekord. De 125 milliliterna mjölk jag pumpade ut från ett bröst på fem korta minuter gav eko på hela BB-avdelningen. Personalen vallfärdade till mitt rum för att kolla på den nyblivna kossan till morsa. Fast jag undrar om de egentligen inte kom för att få en glimt av min utstyrsel. Fascinerat insåg jag att sjukhuset inte uppdaterat sin klädkollektion sedan 80-talet. Den mintgröna rocken utan passform satt som en smäck på denna nyförlösta kropp med slappt bukhäng och meloner till bröst. Pricken över i:et var när den matchande ljusgula bröstpumpen rullades in. Min klädsel kändes som ljusår från den där fräscha bilden på Kronprinsessans, tagen några timmar efter att hon smekt ut en dotter ur sin kropp. Stylisterna hittade tydligen inte till mitt rum på BB.

Syskonkärlek

Efter några dagars återhämtning på sjukhuset kunde jag och nytillskottet äntligen återförenas med fadern och en mycket stolt storebror. Charlies första möte med sin bror började med att han i ett glädjetjut skrek ”Bebis!”. Detta följdes sedan av frenetiskt klappande och pussande. Mitt hjärta fylldes av moderlig värme. Sedan lovade jag mig själv att spara känslan av syskonkärlek på en lättåtkomlig plats i mitt minne. Om de två bröderna mot all förmodan någon gång skulle få för sig att bråka istället för att pussas.

Melvin har flyttat in

Den lilla bebisen med de stora fötterna har fått namnet Melvin. Det är nu nio dagar sedan Melvin flyttade in. Hittills tar han tillvaron med ro. Inte ens Charlies högljudda lekar eller att fadern höjer volymen på stereon verkar bekymra honom. Han sover sig lugnt igenom allt. Tills han blir hungrig. Då visar han prov på goda röstresurser. Kossan svarar med god mjölkproduktion. Det är inte höga odds på att Melvin kommer gå i sin brors fotspår och snart blir en riktig liten tjockis. Så går det när man har en kossa till morsa. Mu. 

Hälsningar

Energiska Ewa

Jag, Energiska Ewa, är ett avdankat fotbollsproffs och mamma till Charlie Långarm, snart ett och ett halvt år ung. Familjen väntar dessutom tillökning i början på mars, vilket gör att jag har en inofficiell tävling med Kronprinssessan. Jag är så tondöv att jag är rädd för att sonen kommer få bestående men av att höra mig skräna barnsånger. Ni följer oss genom våra vardagliga eskapader, stora som små. Opretentiöst, ärligt och fullt av nybörjarfel bjuder jag på reflektioner kring livet som småbarnsförälder. Fler krönikor finns på www.energiskaewa.blogspot.com

På resande fot genom sverige (av vårbloggare Rose-Marie Tell)

 Judon har inte bara gett mig en massa minnen från träningar och tävlingar utan den har gett mig så mycket mer än så. Bla minnen från våra resor till och från tävlingar och läger.

På väg ner till Lund

Tommy och Erik

Jag var inte speciellt duktig på geografi i skolan men efter att man åkte runt halva Sverige med både tåg och bil så lärde man sig ganska bra vart många våra landskap låg. Det gav mig oerhört mycket erfarenhet att resa så här mycket. Man blir stärkt i sig själv när man är 11-12 år och får möjligheten att få komma iväg utan mamma och pappa. Tommy var fantastiskt bra på att ta hand om oss ungdomar och genom honom fick vi lära oss detta med att åka tåg. Inte minst då vi åkte på läger i Lund eller tävlingar lite längre upp i Sverige. Vi fick hjälpa till att titta vart vi skulle, vilket tåg vi skulle byta till och sedan under själva vistelsen lära oss att ta ansvar för tider vi behövde följa. 
Jag minns också när vi var i Lund första gången och Tommy tog med oss på en rundtur och visade oss bla Domkyrkan. Jag var där på semester för 2 år sedan och Tommy fanns då med mig i mina tankar, minnena kom tillbaka. Jag kunde nästan se mig själv som en liten 11 åring och höra Tommy säga:
-titta där har ni Domkyrkan!

Marlene, Johanna och jag

Det var en sådan otrolig sammanhållning under våra resor och vi var ett härligt gäng som åkte tillsammans. Det är minnen man kommer ha kvar resten av livet och det var Tommy som gjorde att vi kunde göra allt detta. Hade han inte ställt upp så mycket så hade detta aldrig varit möjligt.
Under min högstadietid var det mest jag och Tommy som åkte iväg, jag tävlade mycket på den tiden och Tommy ställde upp och följde med trots att jag säkert hade klarat att åka själv. Han följde med för att han tyckte det var roligt. Jag minns att jag undrade hur han kunde avstå så mycket av sin fritid för min skull. Under denna tiden hade jag en kille i Stockholm som jag givetvis träffat genom judon, vi pendlade så ofta vi kunde och det var ett antal timmar med tåg på helger och lov. Så var det en gång som jag och Tommy skulle till Stockholm på läger då han berättade för mig att man kunde ta flyg från Trollhättan direkt till Stockholm, man kunde åka på något som kallas standby biljett och detta kostade då bara 500 kr tur/retur. Det tog 1 timme med flyg och tänk om jag hade vetat detta innan, vad mycket restid det hade sparat. Nu visade Tommy mig precis hur man gjorde så att jag skulle klara det själv sedan. Jag minns att han t.o.m berättade att man kunde tugga tuggummi för att slippa få lock i öronen, jag hade nämligen aldrig flygit förr.
Jag tror i och för sig att detta gav Tommy väldigt mycket också för jag kan inte minnas att han någonsin klagade över att dra runt på ett gäng småungar runt halva Sverige men jag undrar ändå hur mycket han egentligen avstod för detta. Dels all tid han la på träningen och sen även var och varannan helg med tävlingar och läger. Alla hårda golv i en rad olika idrottshallar runt om i Sverige som han sovit på för våran skull och alla peppande ord han gav oss inför varje match, alla ledsna miner han muntrat upp när det gått mindre bra och säkert trötta, griniga barn som han rest med hem efter en helg med tävling eller läger. Jag undrar om han någon gång tänkte: "nåja vad är väl en bal på slottet" då han valde oss före en fest med sina vänner eller en date med en tjej.
Jag tror att jag talar för oss alla som var med på denna tiden när jag säger:
- Tack Tommy för alla minnen du gett oss och alla erfarenheter vi fått genom detta.
Vill du läsa Rose-Maries egna blogg, hittar du den här www.rosetta.bloggplatsen.se 

Plötsligt så händer det (av vårbloggare Energiska Ewa)

Efter att ha väntat och längtat så länge att jag nästan börjat misströsta att barnet någonsin skulle vilja titta ut så hände det. Den 11 mars blev Charlie äntligen storebror. 12 skålpund och 5,5 tvärhänder stor såg vår nya familjemedlem dagens ljus.


Manisk pastauppladdning
Jag hade nästan maniskt laddat med pasta i flera veckor innan det var dags, livrädd för att kroppen inte skulle ha tillräckligt med energi för att prestera då det gällde som mest. Resultatet blev att jag förmodligen förätit mig på spagetti och köttfärssås för en överskådlig framtid. Min kropp levererade förvärkar över en månad innan det var dags. Detta resulterade i att jag slutade ta notis om varningssignalerna och avfärdade dem som falskt alarm. Först när mannen i smyg klockade värkarna och sedan höjde rösten till mig och undrade om jag visste att det bara var några minuter mellan dem insåg jag att det var skarpt läge.
På förlossningen blev jag fotbollsproffs
Väl inne på förlossningen hoppade åter igen det där avdankade fotbollsproffset in i min kropp. Redo för lagarbete mellan mig, mannen och sjukhusteamet. Den fokuserade blicken och tunnelseendet kände jag igen från svunna tävlingsdagar. Mannen blev snabbt förvisad till saftblandare och hejarklacksledare. Själv blev jag åter bästa vän med lustgasen och gav mannen en mördande blick då han ville testa den.
Högsta vinsten
Efter ett antal timmars hårt arbete resulterade tyvärr i ett akut kejsarsnitt då hjärtljuden gick ner och huvudet inte ville vända sig rätt. Ett abrupt avslut på förlossningen, men med ett gott slut. Vi kunde välkomna vår alldeles egna prins till världen. Alldeles lagom skrynklig och röd. Tio fingrar och tio tår. Än en gång ett mirakel. Må hända att barnafödande inte genererar den där stora Trissvinsten, utan snarare är en livslång utgift. När ens egna skrynkliga lilla barn ligger på ens bröst känns det som jag vunnit högsta vinsten ändå. Utmattad, ofräsch men lycklig. Dags för ett nytt kapitel för familjen.
Hälsningar Energiska Ewa

Tuffa Torsdag - min nakna sanning om Tommy (av Vårbloggare Rose-Marie Tell)

Jag brukar ibland som jag skrev i förra veckans inlägg ha ett inlägg i min blogg www.rosetta.bloggplatsen.se som heter Fräcka Fredag - den nakna sanningen om mig själv. Så nu blir det Tuffa Torsdag- min nakna sanning om Tommy. 

Vissa saker blir kanske mer pinsamt för mig än för Tommy men det bjuder jag på.

En del saker vet han nog redan men några tror jag faktiskt t.o.m blir en överraskning för honom. Jag har känt Tommy ända sedan jag var 6-7 år och det är självklart via Judon. Han har varit min tränare och har funnits med under hela min uppväxt så självklart har man ett och annat att skriva om honom.

"Tommy kvarten"

Vi hade under alla år något som vi kallade "Tommy kvarten" den innebar att när vi skulle på tävlingar så sa vi alltid träfftiden en kvart tidigare till Tommy för han kom ALLTID en kvart försent. Hade vi bestämt 7:00 med alla andra så sa vi alltså 6:45 till Tommy.

Hur Tommy fixade tjejkompisar åt mig

Jag har Tommy att tacka för att jag hade så många tjejkompisar under min tonårsperiod. Det var ofta som tjejerna frågade om de fick följa med och titta på när jag tränade. Jag fattade självklart att det inte var mig de ville se utan Tommy.

Hemlig förälskelse

Jag var själv hemligt förälskad i Tommy ett tag, jag minns när jag gick i 7.an och Tommy skulle hämta mig på skolan för att vi skulle iväg på en tävling. Jag sa till några tjejer på skolan att min kille skulle hämta mig och det var han som satt i bilen där vid vändplanen.

Triangeldrama

När vi var iväg på ett judoläger i Lund så slogs jag och min bästa judokompis om vem som skulle gå bredvid Tommy från tåget. Vi ville nämligen båda två att folk skulle tro att han var våran kille.

Huvudvärk

När jag vann SM hade Tommy varit på bankett dagen innan och hade nog lite huvudvärk på tävlingsdagen för när jag vunnit finalen stod han och höll för öronen och skrek JAAAAA!!!

Undanflykter

Förr fick vi bära mattor in och ut i idrottshallen vi var i men jag kan inte minnas att jag såg Tommy bära mattor,han hade alltid en ursäkt för att slippa.

Man blir stelare med åldern

Jag tror heller inte att jag sett Tommy stretcha förrän nu på äldre dagar men han tyckte kanske att han var tillräckligt vig och mjuk i kroppen när han var ung. Idag böjer han sig iallafall lite framåt och skriker AJAJAJ!!! All form av stretching är ju bra.

Man blir även bättre med åldern

Jag har alltid tyckt att det varit bra att träna med Tommy för han var lätt att kasta,inte det att han var dålig men jag visste vad som funkade på Tommy,han har ju ändå lärt mig det jag kan. När jag nu efter ett par års uppehåll skulle träna med honom så insåg jag att han blivit ett mycket svårare motstånd. Jag vill inte påstå att jag blivit sämre så det måste ju vara så att han har blivit mycket bättre.

Tommy kommer aldrig kunna spå i framtiden

För många år sedan när Tommy var ungkarl så hade han 2 katter (jag har för mig det var 2 iaf) han kallade dem för sina barn och det var väl de barn han skulle få sa han. Jag slog då vad med honom om att han hade fel och det är ju synd att jag inte satte pengar på det för Eric är ju ett levande bevis på att jag vann det vadet.

Prioriteringar

Jag överdriver nog inte om jag påstår att Tommy i sin ungdom lade ner mer tid på oss judoelever än på tjejer och festa med kompisar. Han följde med på alla tävlingar och läger vilket på den tiden var väldigt ofta. Han offrade som sagt väldigt mycket av sin fritid åt oss ungdomar på Judon och det är vi honom evigt tacksamma för.

I mina kommande inlägg så kommer jag skriva lite mer ingående om vad Tommy betytt för mig under åren och olika saker jag upplevt tillsammans med honom. Sista veckan som gästbloggare kommer mitt inlägg innehålla en överraskning åt Tommy.

Jag avslutar detta med en länk till en låt som jag förknippar med Tommy, det kan nog bero på att han spelade den väldigt ofta under våra träningar. Själv blir jag glad varje gång jag hör den.

Internationella kvinnodagen

Väl hemma kastar jag mig handlöst i soffan tillsammans med senaste numret av Veckans affärer som påpassligt ligger och väntar på mig. Dagen till ära (internationella kvinnodagen) har VA koncentrerat sig just på "kvinnor" i detta nummer och för några sekunder visar jag mig själv besvikelse över detta faktum. Varför? Jo, för det verkar tråkigt! Jag inser ganska snart att jag har fel då jag finner mig själv helt uppslukad av reportage om Kvinnor & makt, kvotering, Susanna Cambell på Ratos och VA;s lista med Sveriges 125 mäktigaste kvinnor. Gud, vad jag älskar listor! Jag har alltid haft en konstig passion till listor och denna är inget undantag. Jag läser om alla 125 kvinnor på listan var för sig, tittar på porträttbilden, kollar om jag känner någon, vilka företag är de på, hur gamla är de? Även jag har alltså fått en rejäl dos av kvinnodagen och känner mig ytterligare stärkt i min uppfattning om hur viktig denna dag är.
Denna vecka och ytterligare några veckor framåt är det "kvinnodagar" på min blogg. Tisdagar och torsdagar är vigda till Energiska Ewa och Rosetta. Idag och om drygt 1½ timma, klockan 20.00 levererar Rosetta sitt andra blogginlägg och jag kan redan nu avslöja att det kommer levereras en och annan hemlighet om mig. Det är dags för Tuffa  torsdag - den nakna sanningen om Tommy. 

Den höggravida gör knipövningar (av vårbloggare Energiska Ewa)

Jag är fortfarande höggravid och jättetjock. Och till råga på allt är det min födelsedag idag. Nedkomsten är beräknad till vilken dag som helst nu. Själv skulle jag föredra om det inte blir idag.

Det blir inte alltid som planerat

Om nytillskottet i familjen hade varit planerat, hade jag definitivt inte satt ankomstdatumet till början på mars. Det är nämligen, utan konkurrens, redan den mest överrepresenterade tiden för födelsedagsfirande i familjen. Faktum är att det bara finns en vecka på året då jag inte skulle fått för mig att planera barn till, och det är precis den veckan vi är inne i nu. Men allt blir inte riktigt som jag har tänkt.

Knipövningar med Lanefelt

Därför sitter jag nu på min egen födelsedag och gör knipövningar. Det går inte att göra knipövningar utan att roa sig med att leta upp ett klipp från Youtube med Susanne Lanefelt i en snygg rosa kroppsstrumpa och lila benvärmare. Jag är för tjock för att ens fundera på några kroppsstrumpor, men benvärmarna skulle jag kunna kosta på mig. Bara knipövningarna hjälper och bebisen håller sig i magen till efter midnatt. Sedan är det fritt fram för nedkomst i två dagar, innan det är dags för nya knipövningar till min brors födelsedag. Han delar dessutom redan sedan födseln sin födelsedag med vår reservmamma. De har båda vänligt men bestämt undanbett sig leverans den dagen. Jag ska göra mitt bästa för att uppfylla deras önskan.

Höggravid valross i vattenrutschkanan

Häromveckan gjorde jag ett tappert försök att sätta igång förlossningen. Då begav jag mig till badhuset med mina tjejkompisar för en riktig tjejdag. Temat för dagen var tävling. Jag skulle prompt delta. Det resulterade i en syn som jag tror att badvakterna sent ska glömma. Denna höggravida valross gjorde sitt yttersta för att vara snabbast i vattenrutschkanan. Inte nog med att när jag låg på rygg, stack magen upp över kanten, när jag väl skulle landa i basängen bjöd jag dessutom på en stor vattenkaskad. Men jag vann! Och fick rungade applåder från övriga badhusbesökare.

Förlossningsplaner inget för mig

Vad gäller förlossningen är jag inte heller denna gång speciellt orolig. Jag tillhör kategorin människor som fnyser åt förlossningsplaner som blivande mödrar ägnar timmar åt. Det går ändå inte att planera vad som ska hända när det väl är skapt läge. Jag lägger min tro på att det avdankade fotbollsproffset inom mig ska ta och titta fram igen. Att den slumrande tävlingsinstinkten åter dammas av. Att blicken blir fokuserad och att förlossningsteamet guidar oss i mål snabbast möjliga väg. Inga krusiduller tack. Inget omsvep. Rakaste vägen i mål om jag får be. Ja och att den blivande fadern från läktarplats åter sköter saftblandandet och hejarropen. Ska vi köra imorgon?

Hälsningar

Energiska Ewa

Jag, Energiska Ewa, är ett avdankat fotbollsproffs och mamma till Charlie Långarm, snart ett och ett halvt år ung. Familjen väntar dessutom tillökning i början på mars, vilket gör att jag har en inofficiell tävling med Kronprinssessan. Jag är så tondöv att jag är rädd för att sonen kommer få bestående men av att höra mig skräna barnsånger. Ni följer oss genom våra vardagliga eskapader, stora som små. Opretentiöst, ärligt och fullt av nybörjarfel bjuder jag på reflektioner kring livet som småbarnsförälder. Fler krönikor finns på www.energiskaewa.blogspot.com

Årsmöte och blogg

Tisdag och ytterligare en kväll genomsyrat av högt tempo har inletts. Ordna mat, få igång Eric och läxläsning och om en timma; Färgelanda judoklubbs årsmöte. Slutet av februari och mars månad är fylld av dessa årsmöten.  I kväll är det också Energiska Ewas kväll och det innebär att klockan 20.00 finner ni ett nytt inlägg från henne här i min värld, min blogg. Som ni nu blivit varse har kvinnorna nu tagit kommandot här och förra veckans inlägg från Energiska Ewa och Rosetta blev mycket uppskattade hos många av er läsare, att döma av antal besökare och kommentarer som ni skickade. Jag kommer inte publicera kommentarerna, däremot kommer de hamna hos rätt mottagare och kanske kommer det finnas utrymme för Energiska Ewa och Rosetta och svara och kommentera det ni skrivit lite längre fram. Så,  fortsätt skriv och kommentera!

Förord till mina kommande gästbloggsinlägg (Av vårbloggare Rose-Marie Tell)

När Tommy frågade mig om jag ville vara gästbloggare i hans blogg så svarade jag med glädje ja,

jag kan jämföra det med det Tommy brukar säga om att få vara Uke när tränaren på judon ska visa en övning för deltagarna. Tränaren brukar plocka ut en av oss som han/hon ska visa övningen på och Tommy säger att man ska vara stolt om tränare väljer en. Som tränare vill man ju gärna ha en som är följsam och lätt att visa på. Så jag blev hemskt stolt över att Tommy bad just mig som av alla.

I min blogg www.rosetta.bloggplatsen.se skriver jag ofta om gamla minnen, det kan vara om vad som helst. Därför är det självklart för mig att i Tommys blogg ska jag skriva mina minnen av honom.
Jag och Tommy har lite sådär "syskonkärlek" till varandra, vi älskar att småretas och pika varandra fast på ett hjärtligt sätt. Jag kan också vara fröken tvärtemot väldigt ofta och Tommy, han har sina åsikter och principer och han står för dem. Jag brukar ofta "gnälla" på folk som på Facebook plötsligt börjar hylla kändisar som dött, plötsligt börjar folk bli helt besatta av just den kändisen och youtube klipp fylls på varenda väns logg oavsett om de tidigare visat att de gillar personen eller inte.
Tommy brukar säga att det är en fin sak att hedra sin idol och där säger jag inte emot men varför inte även hedra dem när dem lever? Jag brukar ofta hänvisa till texten på en av min pappas favoritlåtar: Liljor
"Kom till mig med dina blommor när jag lever och låt mig få njuta av dem då, vänta inte tills jag är död och borta med att då som först strö liljor i mitt hår"
Tyvärr inser jag att jag själv var väldigt dålig på att hedra min far när han levde men nu efter han lämnade oss "strör jag ofta liljor i hans hår"
Där kan jag säga att Tommy och hans bror Ronny med all rätt kan hedra sina idoler för jag tror inte jag har någon vän på Facebook som hedrar sina idoler, nära och kära, levande som döda så mycket som dessa bröder gör. Att bevara minnen, sätta värde på dem och skriva om det i blogg, på Facebook, dikter och sånger och de talar gärna om hur glada de är när de träffar en och hur duktig man är på vissa saker. Här slarvas det inte med att "skänka blommor när man lever" så de får med ära "strö liljor i mitt hår" även om jag inte skulle finnas kvar. De kan med huvudet högt hedra sina avlidna idoler och nära och kära.

SM Bollnäs 1992

Så mina gästbloggsinlägg kommer jag skriva för att hedra Tommy, jag vet inte om jag är dum som gör det efter den stora framgång han haft 2011 (årets ledare, KM-mästare och hedersmedlem i klubben har väl ingen missat) Han kanske blir för kaxig om han även i sin egen blogg blir höjd till skyarna men jag tar den risken. Det jag är rädd för är om han klarar fallet när allt börjar lugna ner sig sedan? Jag vet nämligen precis hur det känns när man går från toppen och allt man gör blir succé, man är oövervinnlig och nästan odödlig till att man sen är en legend, som fortfarande klassas som en av de bästa och folk ser fortfarande upp till en. Den biten känns faktiskt också väldigt bra men så kommer dagen då man blir stålfarmor. Japp det hände mig ganska nyss och jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Men Tommy som alltid räddar en i fallet, han fick mig att känna att stålfarmor är en titel man ska vara stolt över. Vi är inte 20 år längre och kan man efter flera års uppehåll och några mer år på nacken fortfarande köra hela passet på Judon och hänga med de betydligt yngre utan att vara alltför lätt motstånd så bör man ändå känna sig väldigt stolt. Jag insåg att ett KM-guld på äldre dagar nästan är mer värt än ett SM-guld när man var 16 år.
Så ja, jag vågar ta risken att Tommy faller den dagen han inte får lika mycket uppmärksamhet som år 2011 för OM han faller ja då ska stålfarmor stå där och ta emot honom precis som han gjort med mig så många gånger under mitt liv.
Jag brukar ha en punkt i min blogg varje fredag som jag kallar fräcka fredag - den nakna sanningen om mig själv, det är klart att jag måste köra en tuffa Torsdag - den nakna sanningen om Tommy och den tänker jag köra i mitt nästa gästbloggsinlägg, missa inte det!!!
Tommy får helt enkelt bjuda på det och inte redigera det jag skriver den dagen ;-)

Snart dags för Rosetta

Det är ännu en solig dag och perfekt väder för min nya serie; Vårbloggarna. I tisdags fick vi känna lite på Energiska Ewa och om bara några få timmar, klockan 20.00 kommer min vän Rose-Marie Tell skriva sin debut blogg här hos mig. Rosa (som hon är för mig) har jag känt sedan hon var 6-7 år. Jag var hennes tränare och med åren och framgångarna som kom fick jag nöjet att tillbringa mycket tid tillsammans med henne, i olika idrottsanläggningar , runt om i vårt avlånga land . Som tränare/coach har man ofta ett speciellt förhållande till sin adept. Vårt förhållande var öppet; oftast hjärtligt med mycket skratt, men också stundom tufft. Rosa har alltid varit en mycket bestämd dam som visste vad hon ville och om hon någon gång förlorade, var hon omöjlig att prata med. Hon satte alltid hård press på sig själv och hade en seriös inställning till idrotten.. Det känns fantastiskt att vi fortfarande i dag står varandra så nära. I flera av mina bästa minnen ur livet finns hon med. Därför känns det extra kul att hon nu i fem veckor skriver här hos mig.
Vill du få en liten förhandsinformation om vårbloggaren Rosa; titta in på hennes populära blogg http://rosetta.bloggplatsen.se/.

Moderns egentid finnes på toaletten (Vårbloggen)

Under fem veckor med start den 28 februari kommer du kunna läsa om Energiska Ewas ekapader här på min blogg. Trevlig läsning!/Tommy

Jag tillhör kategorin människor som anser att toalettbesök ska avklaras snabbt och effektivt. Jag har aldrig förstått mig på de där människorna som tagit evigheter på sig på toaletten. Tills nu. Nu förstår jag precis vad de gör. Det stavas egentid.

Toalettbesök ska göras i privat regi

Den där korta stunden när jag gör mina behov på toaletten anser jag också att dörren ska vara stängd och behoven görs i privat regi. Min son är av en helt annan uppfattning. Han anser att det hans plikt att titta till mig under toalettbesöket. Det är helt otänkbart att smälla igen toalettdörren framför näsan på sonen, då utbryter total panik och hur snabb och effektiv jag än må vara på toaletten, har sonen förmodligen startat ett nytt världskrig utanför dörren. Jag har därför kapitulerat för mitt sista uns av privatliv och numera är sonen en självklar objuden gäst vid toalettbesöken.

Egentid på toaletten

Undantaget i toalettkriget är när fadern finns till förfogande. Då får han ta hand om sonen medan jag för omväxlingens skull återtar mitt uns av privatliv på toaletten. Jag har dock märkt en markant skillnad i mina toalettvanor på senaste tiden. När privata toalettbesök väl tillåts är de inte som förr, snabba och effektiva, nej numera är de långa och utdragna.

Långa toalettbesök

Utvecklingen kom smygande. Det började oskyldigt med att jag tillät mig själv att tänka några fullständiga tankar och ta några djupa andetag innan jag öppnade dörren till verkligheten igen. Men så en dag råkade jag ta med mig min smartphone. Plötsligt fann jag mig själv inlåst på toaletten en bra stund spelande det där Alfapetspelet som kräver tankeverksamhet. Då slog det mig, detta är min egentid. Inlåst på toaletten. Bättre än inget, modern är inte allt för petig med vackra miljöer och andra yttre omständigheter. Sen slog en annan sak mig. Fadern har alltid tagit god tid på sig på toaletten, även långt innan vi skaffade barn. Hur ska jag som hans fru tolka det? Förmodligen förstod mannen alltså långt tidigare värdet av kvalitetstid på toaletten.

Sonen har lärt sig gå på pottan

Förutom att jag tycker att det är sorgligt att tänka på att min kvalitetstid med mig själv numera konsumeras på toaletten, har sonens fascination för toaletter åtminstone en positiv sida. Han har lärt sig gå på pottan. På skoj köpte vi en fin röd flodhästpotta, så att han skulle ha något att göra medan han ändå hängde inne på toaletten och väntade på att jag skulle bli klar. Femton månader ung svarade han med att bajsa på pottan på första försöket. Inte dåligt. Nu några veckor senare har han åtminstone lärt sig göra de stora behoven på pottan. För att han ska sitta kvar på pottan kräver han dock att vi kollar i någon av hans pekböcker. Det har fungerat utmärkt fram till häromdagen. Då kom han dragande med dagstidningen och skulle bestämt läsa den när han satt på pottan. Länge och väl satt han där och läste. Jag skrattade och konstaterade att det är en ung liten herre, inte allt för olik sin far. Fattas bara att sonen nu börjar köra ut mig från toaletten när han går på pottan och läser tidningen. Nåja kanske dags för sonen att åberopa egentid också?

Hälsningar

Energiska Ewa Jag, Energiska Ewa, är ett avdankat fotbollsproffs och mamma till Charlie Långarm, snart ett och ett halvt år ung. Familjen väntar dessutom tillökning i början på mars, vilket gör att jag har en inofficiell tävling med Kronprinssessan. Jag är så tondöv att jag är rädd för att sonen kommer få bestående men av att höra mig skräna barnsånger. Ni följer oss genom våra vardagliga eskapader, stora som små. Opretentiöst, ärligt och fullt av nybörjarfel bjuder jag på reflektioner kring livet som småbarnsförälder. Fler krönikor finns på www.energiskaewa.blogspot.com

Det drar ihop sig

Om två timmar, alltså klockan 20.00 så börjar äntligen vårbloggarna. Det roliga är att de kommer skilja sig ganska mycket från sommarbloggarna jag hade i fjol. Nu blir det kvinnlig toutch på bloggandet på tisdagar och torsdagar, fem veckor framåt. Först ut är Ewa som jag lärde känna för många år sedan på Mercer University, Macon, Georgia. Hon är en av flera som jag glädjande nog fortfarande har bra kontakt med i från tiden i USA. Ewa kommer från Malmö och skriver en populär blogg som heter Energiska ewas eskapader.Nu skriver hon alldeles strax hos mig. Spännande!