Charlie har börjat på dagis. Ja eller
förskola som det tydligen heter om vi ska vara politiskt korrekta. Det ska vi
inte. Att helt plötsligt lämna ifrån sig ansvaret för sitt barn till en
främmande famn är inte helt okomplicerat och jag får nog vackert inse att jag
är blödigare än vad jag trodde.
Inskolning på dagis
De första dagarnas inskolning skötte fadern. Några dagar senare
var det min tur att följa med till dagis. Fruktstunden klarade jag galant. Men
när det kom till sångstunden fick den tondöva modern menande blickar från den
musikaliska förskoleläraren med gitarren. Jag fattade piken och koncentrerade
mig på att göra rörelserna till ”Imse vimse spindel”.
Modern snarkar på sovstunden
När det blev dags för sovstund instruerades
jag att lägga mig bredvid Charlie tills han somnat för att skapa trygghet. Jag
tog min uppgift på största allvar och somnade hårt jämte sonen. Jag vaknade med
ett ryck av mina egna högljudda snarkningar, smög ut från rummet till
personalrummet och hoppas att ingen märkt att jag somnat. Personalens breda
leende och sovränderna i mitt ansikte vittnade om något annat.
När det några dagar senare blev dags att lämna sonen själv på
dagis var jag både blödig och nervös. Sonen verkade däremot ta det betydligt
bättre. Han var ledsen de första fem minuterna efter jag gått. Själv var jag så
nervös att jag inte lyckades koncentera mig på något vettigt. Ja, förutom att
tokstäda lägenheten.
Modern vill också gå på
dagis
Sonen stormtrivs på dagis och jag inser
nästan dagligen hur mycket han lär sig av att vara där. Nya ord, motorik och
massvis av bus. När Charlie nu blivit storebror är jag evigt tacksam att jag
kan lämna honom på dagis några timmar i veckan. Inte minst för att han ska lära
sig sjunga ordentligt. Själv undrar jag lite försynt om jag skulle kunna checka
in mig själv på något dagis? Maten serverad, sovstund och däremellan lite
pyssel. Tvåbarnsmoderns dröm.
Hälsningar
Energiska Ewa
