Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att träna Judo utan att tävla, jag har ju alltid tränat för att lyckas på tävlingar. Jag har alltid haft ett mål med min träning.Det var det som motiverade mig till att gå dit och det var tävlingarna som gjorde att jag höll på så länge. Men så fick jag frågan om jag ville vara hjälptränare för barngruppen och det svarade jag självklart ja till. Detta var nog när jag var runt 12-13 år och efter ytterligare några år hade jag hand om en grupp själv. Jag tyckte det var riktigt kul och plötsligt började jag förstå Tommys glädje med att träna barn och ungdomar, glädjen att följa med på tävlingar och känslan man fick när det gick bra för dem. Jag fick också en annan syn på detta med att vinna och förlora. Jag trodde att jag gjorde andra besvikna om jag gjorde dåligt ifrån mig på tävlingar. Jag trodde att andra tyckte jag var dålig om jag inte vann. Speciellt trodde jag att Tommy blev besviken. När jag tex kom in på Judogymnasiet var alla så stolta över mig så när jag efter ett tag kände att jag inte trivdes där så vågade jag inte säga detta, jag var rädd att alla skulle bli besvikna. Att säga detta till mamma och pappa var ju en sak men att säga det till Tommy kändes fruktansvärt. Jag blev därför väldigt förvånad när han med öppna armar mottog mig på träningarna i Färgelanda Judoklubb igen. Ingen besvikelse här inte. Efter detta tävlade jag inte lika mycket utan tränade och hade hand om barngruppen och tyckte detta var riktigt roligt. Att barnen inte alltid kom på prispallen var inte det som räknades förstod jag nu. Det som var roligt var att se hur de på tävlingar peppade och stöttade varandra, hur de tillhörde ett lag och jag kände mig stolt över att "mina elever" var så fina lag kamrater. Jag kände mig också stolt över att de såg upp till mig, jag var en förebild för dem och jag insåg då att för dem är jag vad Tommy var för mig. Det var en riktigt smickrande känsla och jag fick minst lika bra självförtroende i detta som när jag lyckades på tävlingar. Att få stå på avslutningar och dela ut pris till årets Judoka och få tacka för terminen var jätte stort. Att föräldrarna kom fram och sa att man var en duktig tränare och hade så bra hand om deras barn gjorde mig så stolt. Men det krävdes en hel del tid och när jag flyttade ifrån Färgelanda, fick jobb och familj så hann jag inte med detta längre så jag slutade. Det var först då jag förstod hur mycket tid Tommy lagt ner under alla år och ändå hade han inte gett upp. Än idag lägger han ner massa tid på judon och han har familj och jobb precis som jag hade när jag slutade. Jag åkte ändå inte så långt bort med de barn och ungdomar jag tränade som Tommy hade gjort med mig och det var heller inte lika ofta. Jag kan aldrig mäta min insatts som tränare mot Tommys men det gjorde nytta av att få gå i hans fotspår ett tag, jag fick en helt annan förståelse över vad som drivit honom under alla dessa år. Jag fick även en inblick i hur otroligt mycket tid man lägger ner som tränare och jag kan därför säga att Tommy med all rätt blev utsedd till årets tränare 2011 fast jag skulle viljat ändrat titeln till "tidernas tränare" eller något liknande. För 2011 är bara en liten del av alla år han funnits där. För mig har han funnits där i 28 år och jag känner mig alltid lika uppskattad och välkommen när jag kommer till Judon oavsett om jag vinner, förlorar, har gjort uppehåll och som nu när jag kommer någon gång i veckan. Det spelar ingen roll för jag vet att jag alltid är lika välkommen tillbaka. Även om Tommy inte är min tränare idag så kommer han för mig alltid vara det, min tränare Tommy! Nästa vecka är min sista vecka som gärstbloggare i Tommys blogg så då kommer det en liten överraskning till honom som "The grand finale" missa inte det!
Vill du läsa mer av Rose-Marie? besök hennes blogg på http://rosetta.bloggplatsen.se/
