Horribla krav i Läroplanen

Under helgen ägnade jag en betydande del av min tid att sätta mig in i läroplanen för grundskolan. Efter möten med lärare var det nu dags att sätta mig in ordentligt i detta. Den 18e september skrev jag ju blogginlägget "mår våra barn bra och känner sig trygga i skolan gynnas hela vårt samhälle" där jag gav min syn på resurstilldelning, fördelning och vikten av långsiktighet.
Ganska snart skulle det bli kursplanen för musik i grundskolan, som skulle få mitt största intresse. Jag förstod relativt snabbt att det först och främst krävdes en utbildad musiklärare i ämnet och då pratar jag alltså från årkurs fyra. Faktum är att jag har svårt att tänka mig att det kan vara lätt att få tag i en utbildad musiklärare till alla småskolor ute i landsbygden. Säkerligen helt omöjligt. Dessutom innebär det ytterligare kostnader som äter upp de redan knappa resurserna. Men värst är ändå kraven! Det är ju helt horribla krav om man då inte anser att varje elev skall få förutsättningen via grundskolan att bli den nästa E-type, Det tycker inte jag!
Och då är ändå jag en person som sätter musiken i första rum, som spelat och sjungit själv sedan barnsben. För mig har musiken betytt mycket. Men, det innebär inte att jag tycker att man skall eller för den saken kan fordra kunskaper som nedan för årkurs 4-6. Resurser skall förstås läggas där de ger mest som till exempel svenska och Matematik. Resurser för att hjälpa barn som har det jobbigt med att läsa, mm.

• Musicerande och musikskapande
• Sång, melodispel och ackompanjemang i ensembleform i olika genrer.
• Gehörsmusicerande efter musikaliska mönster, till exempel ackordföljder, perioder och kompmodeller.
• Imitation och improvisation med röst och instrument, rytmer och toner.
• Musikskapande med utgångspunkt i musikaliska mönster och former, till exempel ackordföljder och basgångar.
• Musikframföranden
• Musikens verktyg
• Röst­ och hörselvård vid musikaliska aktiviteter, till exempel uppvärmningsövningar.
• Hälsosamma ljudnivåer och olika typer av musikhörselskydd.
• Rösten som instrument för olika vokala uttryck, till exempel sång, jojk och rap.
• Ackord­ och melodiinstrument, bas och slagverk för melodi­ och rytmspel eller för ackompanjemang.
• Rytm, klang och dynamik, tonhöjd, tempo, perioder, taktarter, vers och refräng som byggstenar för att komponera musik i olika genrer.
• Musiksymboler, grafisk notation, noter och ackordbeteckningar.
• Digitala verktyg för ljud­ och musikskapande.
• Musikens sammanhang och funktioner
• Ljudets och musikens fysiska, tanke­ och känslomässiga påverkan på människan i olika sammanhang.
• Hur musik används för påverkan och rekreation och i olika rituella sammanhang.
• Ord och begrepp som behövs för att kunna läsa, skriva och samtala om musicerande och om intryck samt upplevelser av musik.
• Musik tillsammans med bild, text och dans. Hur olika estetiska uttryck kan samspela.
• Indelningen i stråk­, blås­, sträng­, tangent­ och slagverksinstrument.
• Konstmusik, folkmusik och populärmusik från olika kulturer och deras musikaliska karaktärsdrag.

Glädje över att vinna tredjepris

 Jag får kort skickade till mig i från Ödeborg och friidrottsdagen som Eric tillsammans med sina klasskamrater varit på idag.Trots krasch med cykel på väg hem, verkar han haft en toppendag. Jag minns själv dessa dagar. Hur viktig dagen var och hur viktigt det var att vinna. Att inte göra sitt yttersta var lika med svek. Man gav allt i alla grenar och även om man var långt i från den bästa, så försökte man ändå vara det. Jag var hyfsad i längdhopp, likaså på 60 meter. På dessa distanser lyckades jag också under årens lopp ta några medaljer. Kast med liten boll var däremot hopplöst dåligt från min sida. Men, ett år bojkottade Högsäter och Färgelanda fick något problem med transporten och Stigens skola blev den enda som kom. Stigen hade en kastare, min skola Ödeborg flera. Och då, under det tävlingsmomentet skulle ett av det mest oväntade i tävlingssammanhang i mitt liv inträffa. Jag kastar ett par hyfsade kast för att vara mig och vid mätning kan det konstateras att jag och killen från Stigen kastat lika långt och delade tredjeplatsen. Det blev omkastning där min opponent gjorde ett misstag och missade fatalt. Jag däremot kastade ett vanligt mediokert kast och slutade tillslut trea. Av de medaljer som jag lyckats ta under mitt liv är det just den medaljen som jag är mest stolt över. Tyvärr är det också den medaljen som försvunnit från min samling.

Mår våra barn bra och känner sig trygga i skolan gynnas hela vårt samhälle.

Jag bekymras allvarligt över svensk skola och jag bekymras över de signaler som jag får från skolor i min kommun. Elever som inte blir sedda, lär sig läsa, klarar mål. Jag ser det som bekymmersamt med lärare som är kraftigt underbetalda, har låg status och jobbar i resursfattiga miljöer. Under den senaste tiden har jag varit i kontakt med skolans värld och dess vardag på nära håll, både som förälder, i jobbet och i politiken. I samtliga roller möter jag föräldrar och lärare som är oroliga för att minskade resurser till skolan ger konsekvenser för barn med stödbehov. Personligen tror jag också att de barn som har lätt för sig, men som inte får extra stimulans riskerar att tappa fortsatt motivation till att lära sig mer. Och så har vi alla de som ligger i gråzonen. De som ännu inte behöver stöd, men med färre lärare blir mer osynliga och riskerar att bli stökiga, ointresserade och totalt avsaknad av motivation.

Någonstans i grunden är det absolut fel att inte satsa de resurser som krävs till skola och dess elever. Det är fel att ta hand om elever först när de har blivit ett problem. Det sägs från politiskt håll att mycket pengar satsas idag på skolan i min kommun Färgelanda. Trots det ligger vi lågt när det kommer till lärartäthet. Ja, faktiskt under rikssnittet.

Jag var själv med och diskuterade fram det folkpartistiska förslag som vår fullmäktigegrupp lämnade in då budgetramarna beslutades tidigare i år. Vi ville skjuta till ytterligare medel för att åtminstone komma upp i samma nivå som riksnittet när det gäller lärartäthet. Det gillades dock inte av majoriteten. Något som nu oroar mig extra mycket efter rapporter om hur det ser ut för eleverna på några av våra skolor i  Färgelanda.

I de övergripande målen kan man läsa att "alla barn ska få en trygg uppväxt och ett lärande som leder till goda resultat och ett självständigt liv" Det tillsammans med det viktigaste resultatmålet att "Alla elever som slutar grundskolan ska ha behörighet till ett gymnasieprogram." Känns i rådande stund svårt att leva upp till om inte omöjligt.  

Undersökningar har gjorts som visar att ekonomiska resurser har betydelse för skolresultaten, särskilt för yngre elever och barn med ogynnsam socioekonomisk familjebakgrund. Det avgörande är hur pengarna används. I ekonomiskt kärva tider är det därför extra viktigt att man fördelar resurserna till skolan på ett så genomtänkt sätt som möjligt. Säkerligen krävs att man från politiskt håll kräver en genomlysning av verksamheten där man tittar på styrning, uppföljning och analys för att identifiera var resurs gör störst nytta. Låt oss göra det nu och samtidigt frigöra mer resurser till skolan. Om inte barnen känns viktiga i sig - så gör det för Färgelandas skull. För mår våra barn bra och känner sig trygga i skolan gynnas hela vårt samhälle.

Utvecklingssamtal 2

Jag är precis hemkommen från terminens utvecklingsamtal tillsammans med Eric: Gud vad trist det är! Eleverna tycker inte om det, inte föräldrarna och absolut inte lärarna. Men, det måste ske, så säger lagen. Är det nyttigt? Fyller det en funktion? Säkerligen. Ändå tror jag på att det är dialogen på resan gång som är viktig och inte bedömningen när tiden lider mot sitt slut. Om utvecklingssamtal har jag tidigare skrivit och går att läsa här.

Utvecklingssamtal

I morgon student och denna afton har endast ägnas åt förberedelser inför detta. Nu hög tid att gå och lägga sig, men först några minuter för genomgång av dagen och lite eftertanke. På jobbet har förberedelserna gjorts inför alla de utvecklings-samtal som väntar. En process som jag i högsta grad är inblandad i. Sedan fort hem, tidigare än brukligt för utvecklings-samtal med Eric. Med dagens interagerande med läraren över skolans elevsystem på nätet, slipper man överaskningar. Spänningen är borta, man vet om det går bra för ens barn, eller åt skogen. Vi vet redan innan vi går dit om Eric har nått målen eller ej i de olika ämnena. Denna terminen har det gått bra. Han är med. Sånt som gör att man som förälder kan andas ut och gå på samtalet med en mer avslappnad approach. Klassrummet andas mysatmosfär och ett välbehag infinner sig snabbt hos mig. På väggen finner jag en bild av...mig själv! När jag gick i skolan satt en stor Plansch med Che guevara på väggen och nu...nä det är förståss inte så att jag på någotvis gått och blivit en ideologisk förebild, utan den egentligen allt för stora bilden på mig, tillhör ett tidningsuppslag där några av skolans/klassens barn finns med.
När Marie var lika gammal som Eric är nu, pratades det inte över nätet. Man var spänd, förhoppningsfull och lite lätt nervös. Marie var antagligen ännu mer nervös. Det gick dock alltid bra och det visade sig efteråt att ingen av oss skulle behövt känna denna oro. När jag var barn var det annorlunda. Kvartsamtalen var alltid förutsägbara. Man visste att det skulle ta mer än en kvart. Pinan skulle liksom dras ut på. Jag visste att jag var ganska kass i de flesta ämnen, men tyckte det var kul ändå. Dock var det aldrig kul när det drog ihop sig för kvartsamtal. Lärarinnans roll var att vara barsk, tillrättavisande och överlägsen och min mors roll var att vara den som nickade, förfasade sig lätt över mina ganska klena insatser som de båda var överens om berodde på slarv. Jag visste att så inte var fallet och det visste förståss min mor också, men det tillhörde liksom "spelet" att hålla med lärarinnan, förklara att "det här skulle vi prata om när vi kom hem" och så vidare...
Jag visste att vi aldrig skulle prata om det hemma och jag visste att min mor älskade mig ändå och tyckte att jag var duktig. Men det var en jobbig "kvart" som jag med tiden lärde mig hata mer än något annat.
Idag har kvartsamtalen blivit utvecklings-samtal och de har dessutom letat sig till arbetsplatsen och inte ens som vuxen går man numera fri. För egentligen handlar det om detsamma om än i mer inlindade pedagogiska piruetter. Vi bedömmer vilket resultat som uppnåtts, vilken insats vi har lagt ner för att nå detta resultat och bedömmer och analyserar vår kunskap om det som vi håller på med. Den stora skillnaden är egentligen att jag idag slipper att bli utsatt för det här och istället riskerar att vara den barska, tillrättavisande auktoriteten.

Studier

Min bror som är lärare tillika min sons gudfar är uppriktigt orolig över Erics studier och hans aviga inställning till läxor. Han kan inte nog förklara för mig hur viktigt det är att barn får en god relation till skolan, studier och läxor. Han pratar om miljö, om föräldrars inställning och vikten av att man hjälper sina barn med läxor och studier. Ett tips som han har lärt mig är att man skall sitta med när de gör läxor och själv studera. Läsa en bok eller så. Det tyckte jag lät som en utmärkt idé. Ett legalt tillfälle att ta sig tid till att studera laguppställningar och förhandsnack inför säsongstart. Alltså, The Hockey news!

Äventyr 35 år tidigare

Erics skolstart har fått mig att själv fundera och tänka tillbaka hur det var för mig själv när jag började skolan. Förväntningen fanns där, precis som för min son 35 år senare, men sedan är skillnaden mellan oss gigantisk. Förståss kan man tillskriva att det faktiskt gått 35 år emellan, men en stor skillnad var att jag växte upp på landet i bokstavlig mening. Vi hade en granne, de var pensionärer och hade förståss inga barn hemma. I huset därnäst, några kilometer hemifrån, fanns de första barnen. Ytterligare någon kilometer några barn till. Vi var inte många barn som bodde där ute som många ungdomar idag skulle kalla " i ingenstans". Men vi höll ihop och hade kul och ingen saknade samhället, staden. Dock var ingen i min ålder. De var antingen något år yngre än mig, eller ett eller två år äldre. Min mor var hemmafru och lekis var ett okänt begrepp. Det innebar att när jag för 35 år sedan tillsammans med min mor kom till uppropet i Torp skola, så kände jag inte en människa av de som fanns där i klassrummet. Bara okända människor.
Idag börjar de flesta på dagis eller hos dagmamma i tidig ålder. Detta följs upp med fritids och förskola. Många av de som Eric idag är klasskamrater med, har han alltså känt sedan han var riktigt liten. Det där med att komma som helt ny fungerade också, men ändå kanske ett ännu större äventyr än för de 35 år senare.

Skolstart

Eric är nu inne på sin andra vecka som skolelev. Det går inte med ord att beskriva hur mycket han väntat på skolstarten. Förståss inte ont anande att minst 12 års studier med både roliga och jobbiga tider väntar på honom. Förra veckan när jag påminde honom att det nu var dags att sätta sig med läxan, avfärdade han det med att; "det kan vänta, den var så lätt". Jag insisterade och redan efter 2 minuters studerande, förklarade han att det nu var dags för en paus. Jag förklarade att vi skulle köra på en stund till och han pustade och stönade, förklarade att detta är tråkigt. Ja sa "Det är så här som skolan är, det som du längtat efter". "Nej pappa", svarade han, "jag går i skolan för rasterna. Det är det som är roligt".
Min förhoppning att han kanske skulle ha en liten annorlunda aproach till skolan än vad jag hade, grusades med ens. Sådan far, sådan son.