Erics skolstart har fått mig att själv fundera och tänka tillbaka hur det var för mig själv när jag började skolan. Förväntningen fanns där, precis som för min son 35 år senare, men sedan är skillnaden mellan oss gigantisk. Förståss kan man tillskriva att det faktiskt gått 35 år emellan, men en stor skillnad var att jag växte upp på landet i bokstavlig mening. Vi hade en granne, de var pensionärer och hade förståss inga barn hemma. I huset därnäst, några kilometer hemifrån, fanns de första barnen. Ytterligare någon kilometer några barn till. Vi var inte många barn som bodde där ute som många ungdomar idag skulle kalla " i ingenstans". Men vi höll ihop och hade kul och ingen saknade samhället, staden. Dock var ingen i min ålder. De var antingen något år yngre än mig, eller ett eller två år äldre. Min mor var hemmafru och lekis var ett okänt begrepp. Det innebar att när jag för 35 år sedan tillsammans med min mor kom till uppropet i Torp skola, så kände jag inte en människa av de som fanns där i klassrummet. Bara okända människor.
Idag börjar de flesta på dagis eller hos dagmamma i tidig ålder. Detta följs upp med fritids och förskola. Många av de som Eric idag är klasskamrater med, har han alltså känt sedan han var riktigt liten. Det där med att komma som helt ny fungerade också, men ändå kanske ett ännu större äventyr än för de 35 år senare.
