Eric är nu inne på sin andra vecka som skolelev. Det går inte med ord att beskriva hur mycket han väntat på skolstarten. Förståss inte ont anande att minst 12 års studier med både roliga och jobbiga tider väntar på honom. Förra veckan när jag påminde honom att det nu var dags att sätta sig med läxan, avfärdade han det med att; "det kan vänta, den var så lätt". Jag insisterade och redan efter 2 minuters studerande, förklarade han att det nu var dags för en paus. Jag förklarade att vi skulle köra på en stund till och han pustade och stönade, förklarade att detta är tråkigt. Ja sa "Det är så här som skolan är, det som du längtat efter". "Nej pappa", svarade han, "jag går i skolan för rasterna. Det är det som är roligt".
Min förhoppning att han kanske skulle ha en liten annorlunda aproach till skolan än vad jag hade, grusades med ens. Sådan far, sådan son.
