Utvecklingssamtal

I morgon student och denna afton har endast ägnas åt förberedelser inför detta. Nu hög tid att gå och lägga sig, men först några minuter för genomgång av dagen och lite eftertanke. På jobbet har förberedelserna gjorts inför alla de utvecklings-samtal som väntar. En process som jag i högsta grad är inblandad i. Sedan fort hem, tidigare än brukligt för utvecklings-samtal med Eric. Med dagens interagerande med läraren över skolans elevsystem på nätet, slipper man överaskningar. Spänningen är borta, man vet om det går bra för ens barn, eller åt skogen. Vi vet redan innan vi går dit om Eric har nått målen eller ej i de olika ämnena. Denna terminen har det gått bra. Han är med. Sånt som gör att man som förälder kan andas ut och gå på samtalet med en mer avslappnad approach. Klassrummet andas mysatmosfär och ett välbehag infinner sig snabbt hos mig. På väggen finner jag en bild av...mig själv! När jag gick i skolan satt en stor Plansch med Che guevara på väggen och nu...nä det är förståss inte så att jag på någotvis gått och blivit en ideologisk förebild, utan den egentligen allt för stora bilden på mig, tillhör ett tidningsuppslag där några av skolans/klassens barn finns med.
När Marie var lika gammal som Eric är nu, pratades det inte över nätet. Man var spänd, förhoppningsfull och lite lätt nervös. Marie var antagligen ännu mer nervös. Det gick dock alltid bra och det visade sig efteråt att ingen av oss skulle behövt känna denna oro. När jag var barn var det annorlunda. Kvartsamtalen var alltid förutsägbara. Man visste att det skulle ta mer än en kvart. Pinan skulle liksom dras ut på. Jag visste att jag var ganska kass i de flesta ämnen, men tyckte det var kul ändå. Dock var det aldrig kul när det drog ihop sig för kvartsamtal. Lärarinnans roll var att vara barsk, tillrättavisande och överlägsen och min mors roll var att vara den som nickade, förfasade sig lätt över mina ganska klena insatser som de båda var överens om berodde på slarv. Jag visste att så inte var fallet och det visste förståss min mor också, men det tillhörde liksom "spelet" att hålla med lärarinnan, förklara att "det här skulle vi prata om när vi kom hem" och så vidare...
Jag visste att vi aldrig skulle prata om det hemma och jag visste att min mor älskade mig ändå och tyckte att jag var duktig. Men det var en jobbig "kvart" som jag med tiden lärde mig hata mer än något annat.
Idag har kvartsamtalen blivit utvecklings-samtal och de har dessutom letat sig till arbetsplatsen och inte ens som vuxen går man numera fri. För egentligen handlar det om detsamma om än i mer inlindade pedagogiska piruetter. Vi bedömmer vilket resultat som uppnåtts, vilken insats vi har lagt ner för att nå detta resultat och bedömmer och analyserar vår kunskap om det som vi håller på med. Den stora skillnaden är egentligen att jag idag slipper att bli utsatt för det här och istället riskerar att vara den barska, tillrättavisande auktoriteten.