Mentalt redo

Det är en söndag eftermiddag. En söndag som alla andra. Man ordnar med de saker som måste vara förberett inför en ny vecka. Och ja, jag är tillbaka på hemmaplan. Redo för "hemmamatch" med andra ord. Hemma match med den betydelsen; Back to business. Jag vet inte i egentlig mening om jag känner mig piggare, mer utvilad, mer mentalt redo att möta resten av årets utmaningar, men jag hoppas det. Om man tar en titt på den fotomosaik som finns här intill, kan man förvisso inte dra några andra slutsatser. Och faktum är att jag kanske för första gången kunnat släppa allt runtomkring och bara hänge mig åt semesteraktiviter. Så kanske ändå är jag nu mentalt utvilad. Så jag sätter på Tomas Andersson Wij, Den där liveplattan från Rival som precis kommit ut på Spotify. Pefekt skön att ha i bakgrunden när man arbetar. Och likt en dikt av min bror kan Andersson Wij beröra mig så djupt att jag blir tårögd.

"För det är som det ska, det växer det dör

 och det finns ingen väg tillbaks
 Och om det skiter sig helt
 kan man kliva av tåget
 och slå sin värld i kras"

Ibland och faktiskt som oftast ser jag mig själv som den mest konservativa musikförbrukaren. Men efter att under förmiddagen lyssnat både på Skrillex, Korn och Kid Rock blir faktiskt mitt nuvarande musikval ett skönt avbrott och jag känner mig rentav lite radikal. Fortsättningsvis blir det Billie and the vision, George Strait och varför inte lite Matchbox Twenty..

Jodå, jag är mentalt redo och absolut ingen konservativ musikförbrukare!

Söndagen den 27 januari 2013

Jag och Eric tillbringar morgonen med våra gitarrer. Läxor skall göras och det innebär övning och åter övning. Min största utmaning som Erics privatlärare på gitarr är att få honom motiverad att spela de låtar som han fått i läxa från musikskolan. De flesta är i hans ögon som han säger; "Bebislåtar". Nu känns det iallafall att vi är en bra bit på väg och efter att jag visat honom några klassiska hårdrocksriff som bonus, är han nöjd.
Jösses! När jag var barn hade jag absolut inga låtkrav utan var enbart lycklig över allt jag kunde lära mig. Min tid på musikskolan kanske inte gav mig de häftigaste musikupplevelserna, men det gav mig bredd. Hemma lärde jag mig Elvis och Cash och det var precis det som jag ville kunna spela och sjunga, men gjorde mig ganska begränsad. I och med att Eric fått upp ett bra intresse för gitarrspelande, triggar det även igång mig och mitt egna spelande. Det känns bra.

Mindre bra just nu; Toronto Maple Leafs förlorar i natt mot New York Rangers med 5-2 och har nu på de första fem spelade matcherna vunnit 2 och förlorat 3. Inte bra. Inte bra om man har en förhoppning om att detta skall bli året med stort Å. Inte bra, eftersom att säsongen är bara 48 matcher istället för normala 82. Alltså ingen tid för "trög start". Man måste vara med från början. Det innebär att jag redan känner mig både orolig och nedstämd. Lägg därtill att Brynäs inte verkar gå någon ljusare framtid till mötes, utan fortsätter att förlora. Enda ljusglimten där är att Elitserien i år är så ojämn så att det fortfarande är ett glapp mellan Brynäs på sista slutspelsplats och nästa lag. Låt oss hoppas att det fortsätter så.

Resten av denna sköna söndag kommer bestå av planering inför arbetsveckan och ett födelsekalas i kväll. I sak ingen jobbig eftermiddag alls, utan timmar att faktiskt njuta.

Onsdagen den 2 januari 2013

Jag kör Eric till Ellenö där min bror fortfarande är. På ryggen hänger hans nya elgitarr. En klar förhoppning finns att han skall lära sig några coola riff på sin mintgröna strata. 

Det är ännu en vacker dag med mycket sol. På intet sätt kan man påstå att årets första två dagar börjat med bitande vinter, även om det blivit kallare igen på kvällen.

Denna jul och nyår har jag fått massor av tid tillsammans med familjen. Något som känns både skönt och värdefullt. Nu när jag är ensam i huset är det både kallt och mörkt och..tyst. Jag kokar tevatten och jag sätter på mig min skönaste skjorta. Det slår mig att jag föga uppdaterat mig om världen utanför detta hus under de senaste dagarna, ännu mindre om vad som händer i världen. Överväger för en stund att sätta på en nyhetskanal, se fyrans nyheter på Play, läsa dagstidningar..men Nej, det skall jag inte göra nu. Kanske följer världen via twitter, men inget annat. Jag skall skriva dagbok, någon text, sammanfattningar och kom ihåglistor. Blir det någon tid över, skall även jag låta mina fingrar dansa över en vacker hals. Dag två levs och levs väl.

Årets näst sista dag

Årets näst sista dag. Efter en för mig ovanligt lång morgon i sängen har jag först kommit i ordning med mig själv strax efter middagstid. På Erics rum ställs förstärkare in på det rätta soundet och ganska snart därefter hörs dånande och skrikande gitarrer som inte bara ger liv till mina rum utan hela huset och dess omgivning. Förstärkarna har knappar med namn som Metal och Insane och dom antar jag nu är intryckta. Allt för att skapa den bästa ljudbilden i ett pojkrum anno 2012.

Jag maler mer bönor, kokar en stor kanna kaffe till, samtidigt som jag i all stillhet går igenom min egna agenda så här på årets näst sista dag. Det är fortfarande tö ute och numera varmt i mina rum.

Elgitarr med tillbehör

Här kommer några klipp ifrån Erics födelsedag igår, Eric fick många fina presenter, blandannat ett helt gäng av min bror Ronny. De öppnas förstås i en sådan ordning så spänningen stiger och födelsebarnets förväntan stiger. En ELGITARR med alla tillbehör.

Och tillsist......Så var den där...

Tack för musiken

Igår afton kalas - idag en "vanlig" lördag i mitt liv. Då jag igår missade veckans just nu största tevehappening; " Tack för musiken", passade jag på att se på när formidabla Niklas Strömstedt ledde lika formidabla Plura genom ett stycke musikhistoria. 

Jag lyssnar så lite på svenska klassiska artister/band som sjunger på svenska numera, men därefter, alltså när programmet tagit slut tog jag min Martin i ena handen och en flaska Seagrams i den andra, stängde in mig i ett rum och spelade i tur och ordning klassiker som Eldkvarns Kärlekens tunga, nerför floden, Blues för Bodil Malmsten, kungarna från Broadway...Sedan Lemarc och little Willie John, Evelina förstås och hur hjärtat alltid gör som det vill. Allt högst improviserat. Och det konstiga är att i tider då jag inte tycks komma ihåg någonting, hittade jag ändå texterna någonstans långt där inom mig och både höger som vänster hand visste vad som behövde göras. De flesta låtar som jag inte spelat och sjungit på 16 år. Musiken har sannerligen betytt mycket i mitt liv kan konstateras.

Ride

I bilen spelar jag Lana del Rey som har en förmåga att lägga en sorglig nyans över omgivningen och på ett sätt så skrämmer den där gudbenåde sångerskan mig med sin musik och "Trashiga" texter. Men..jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte förmå mig att byta till Kid Rocks mer lättsmälta nya platta. Kanske är det den lidelsefulla rösten, kanske för att jag fortfarande känner mig deppig över Brynäs förlust. Den där orättvisa förlusten där Brynäs äger matchen, vinner skottstatistiken med 35 - 18 efter full tid, men sedan förlorar på straffar. Jag repeatar "Ride", höjer och sjunker ännu djupare ner i sätet. Vissa dagar vill man bara skall gå snabbt, så att man kan få åka på träningen senare på kvällen och träna bort all aggression, all besvikelse, all likgiltighet. Förhoppningsvis är det Ride on med Kid Rock som jag istället spelar i morgon bitti.

Show Time!

Cucci Galore

Kid Rock har ju bestämt sig för att släppa sin Rebel soul platta i morgon på min självaste födelsedag.  Idag kan man få ännu ett försmak i den otroligt svängiga Cucci Galore. Videon har gått på repeat idag och plötsligt känner jag mig så där härligt ung igen!  Se den och dansa!

Dagen efter

Lördag kväll i lugnets tecken. Så långt i från kvällen igår.  Igår hela eftermiddagen i Göteborg med längre promenad, sköna dryckestopp och god mat. Idag tillbaka till vardagen med tidig judoträning och sedan ett längre judomöte med tränarna i klubben efter det. Nu soffhäng och ett tungt huvud. Gårdagen har sannerligen satt sig i kroppen. Att gå på konsert idag är så mycket mer upplevelse än bara en artist eller ett band. Dessa animerade, datoriserade 3d skärmar i kombination med dagens ljusshow gör det till en hissnande uplevelse. Brad Paisley levererade och jag har aldrig varit på en sådan välregiserad konsert tidigare, utan  att det blev tråkigt, sterilt och förutseende. För den intresserade finns en recension här.

Nu kanske en film, eller...sängen...

Förband

Höll just på att glömma. Band Perry är ju förband! Snart dags nu...

Lulluby

Inget depp här och gitarr fenomenet Brad Paisley har gjort så mycket fartfylld upplivande musik, men nu väljer jag underbara Whiskey Lulluby. Vaggvisa alltså mitt på dagen. Så amerikanskt, så mycket underbar cowboylyrik. Så rätt ändå, en sådan här festlig dag.

I´m country

Febrigt trött. Slut på krafter. Det som jag hoppades hinna idag fanns ingen tid till. Nu ett försök till att leverera ett blogginlägg. Sedan ett försök att planera klubbmötet på lördag. Ingen tvekan om att tidigare nattvalvak satt sina spår och nu dags att betala priset. Dessutom sviter från gårdagens träning. Ibland får man så där äckligt med stryk så att det sitter kvar i kroppen länge, länge. Jag råkade springa på ett klockrent höftkast i en kampsituation, där kastet blev så nära fullländning det kan bli. Jag landade rent, men det kraftfulla kastet och dess höjd fick mig att tillfälligt bli utslagen. Jag kom aldrig riktigt tillbaka därefter. Tog ett par fajter till därefter, men gjorde ett blekt intryck, Nu sitter jag här blåslagen, öm och inte full rörlighet i kroppen. Det är grymt tuffa tjejer vi har på klubben.


I morgon fredag och dags att sätta på sig stövlarna och hatten. Dags att gå på konsert. Fantastiska Brad Paisley är i stan. Innebär dock säkerligen inte mycket till välbehövlig vila. .

Mr Disappointment

Jag är inne i min kreativa bubbla. Jag har dessutom lyckats med att göra den där perfekta kaffeblandningen som förlåter allt mitt druckna dåliga kaffe tidigare i denna veckan. Jag skriver, jag arbetar, jag skapar och fingrarna går som ett inprogrammerat valsverk över tangenterna. kanske beror det just på detta utsökta kaffe, eller också på att jag känner mig utvilad, eller... för att jag har satt på den där perfekta Neil Young listan som jag själv skapat på mitt spotifykonto och nu låter Young göra det som han är bäst på; Skapa stämning. Och stämning är det och jag sjunger med i den smått magiska versen;

I miss the feeling,
I miss the light,
But I got faith in something,
I'll never give up the fight.

Why's it so heavy,
This love of mine,
I lost the feeling,
I lost the time.

Och jag minns varje ord, varje mening och när refrängen kommer hoppas jag på att den aldrig skall ta slut:

I'd like to shake your hand,
Disappointment.
Looks like you win again,
But this time might be the last.

Musik kan verkligen förändra.

Försöker glömma

Jag har spelat Bruce Springsteens kärleksfulla låt "Sandy" På repeat idag. Ni vet den där 70-tals låten som Ulf Lundell fick en hit med sedan, men då som "Sanna".
Kanske osmakligt och kanske för att den där förbannade stormen har berört mig på ett obehagligt sätt. Bilderna på teven, rädslan över att New York "aldrig mer" skall vara New York igen. De hemlösa och utslagna, alltså de utsatta som blir de första att drabbas...och säkert de som drabbas värst...

Nu kväll i min trygga värld. Jag ondgör mig över Brynäs och de 4 raka förlusterna. Nu match mot Rögle. Det är andra perioden och Rögle leder den. 12-2 i skott till Rögle i andra... Matchbilden är inte vad man hade önskat sig i andra perioden. Ja egentligen inte i den första heller. Brynäs ligger under. Det ser mycket tungt ut. Brynäs har svårt att få ordning och noggrannhet i spelet. Det gör mig först irriterad, sedan ännu mer nedstämd, för att tillslut tappa fokus. Hittar istället in på Maple Leafs hemsida och hittar den helt nya intervjun med Torontohjälten Börje Salming, men också Brynäsaren Börje Salming. Det gör mig glad och får mig att tillfälligt att glömma hemskheterna som utspelar sig ner i Ängelholm..OCH på den amerikanska nordostkusten. Se den!

American Heart

Vi avslutar kvällen med Faith Hill och vackra "American heart". En lagom patriotiskt avslutning en dag som denna då jag gett självaste Barrack Obama råd inför kommande fight med Mitt Romney.

Let´s ride

Fredag eftermiddag och kvällen är snart här. För många en tuff arbetsvecka som lider mot sitt slut. Snart släpper äntligen Kid Rock sin nya platta. Här är den första officiella låten från den. En sån här video skulle inte kunna göras av en svensk artist i Sverige. Totalt politiskt inkorrekt! Se och döm själva. Ha en trevlig kväll.

KID

Jag kollar på en radiointervju med Kid Rock och kan glatt konstatera att snart släpps en ny platta. Goda nyheter. Dessutom på min självaste födelsedag den 19 november. I de mörkaste stunder har denna man lyckats genom sin musik att få mig att härda ut, samtidigt när livet lekt - höjt lyckofaktorn. Musik påverkar en verkligen,

så vasst att den kallaste is i denna stund mörkar sin sårbarhet.

Någon gång i april i år fick jag ett sms från min bror i Stockholm som skrivit ner dessa starka rader;

"Jag lyckades aldrig supa dig snygg
men när den fjärde flaskan avlägsnades från bordet
plockade jag fram gitarren, för den gillade både du och jag att lyssna till.
Jag sökte din uppmärksamhet, för jag kände mig så jävla ensam."

Något som berörde mig så starkt då så att jag beskrev det;  "Bara fyra rader, men så träffsäkert och vasst. Så vasst så att den kallaste is i denna stund hade mörkat sin sårbarhet."

För ett par dagar sedan lyssnade jag på Anna Hertzman och har sedan dess inte slutat att spela hennes två plattor. Jag lyssnar gärna på kvinnliga artister bara det är Shelby Lynne eller sheryl Crow...Men nu är jag totalt knockad. Av en skånsk tjej från Trelleborg. Texterna är så starka, nakna, träffsäkra och direkta. Kapitulation. Det är så vasst att den kallaste is i denna stund mörkar sin sårbarhet.

I love this bar

Så mycket det pratas om just nu och så mycket som jag stör mig på. Och jag skulle kunna skriva om allt det där; vad jag tycker om hetsjakten på prinsessan Madeleine, eller hemliga affärer med Saudiarabien, att ha grannar, Toronto Maple Leafs katastrofala insatser i rinken, jobbet och hela förbannade verkligheten..
Men, det är melodifestival eller schlagerfinal, eller ...vad det nu heter och det bryr mig egentligen inte ett skvatt, men däremot skall jag ha en egen liten festival här i mitt hem nu när E har åkt till farmor och farfar och jag är alldeles ensam. Det blir först Kid Rock, sedan lite George Strait och hela huvudakten får sedan Toby Keith stå för,(men då förstås tillsammans med mig). Jag spelar och sjunger, Keith likaså och ibland blir det liksom en skön duett mellan två medelåldersmän med bäst föredatum snart passerat. Toby Keith kan verkligen muntra upp. Jag tror jag gillar den där gubben. Ibland kan ett leende kännas så befriande och rätt. Denna bar är verkligen värd att titta in i. Jag njuter av varje sekund!