Detta är då som allt vänder

Toronto utklassar Montreal på bortaplan med 6-0 och jag sover gott de första morgontimmarna. Faktum är att det ser riktigt bra ut för laget. Bra målvaktsspel, bra backspel, de unga killarna börjar blomma ut och veteranerna levererar. Vad händer med Roberto Luongo nu? Vancouvers världsmålvakt som har varit på väg till Toronto-land så länge, men nu inte verkar behövas..Jag menar; en målvakt som Luongo behövs alltid, men inte om priset är Framtida Toronto hjältar som Frattin och Kadri. Att jag nämner ord som "framtida hjältar" är intressant. Och speciellt i samband med Toronto Maple Leafs. Det är sällsynt att talanger blommar ut i Toronto. Antagligen en kombination av den otroliga pressen att spela i en stad som Toronto och organisationens oförmåga att ta hand om unga spelare.
Toronto har ett ungt lag. Ett mycket ungt lag. Hade varit intressant att få se detta lag intakt under flera år och se vad de kan komma att åstadkomma. Men, då krävs det förstås att de vinner. Men, återigen skall jag tro. Tro på att detta är säsongen som allt vänder

Saker jag noterar utanför Leafs nation;

New Jersey Devils fortsätter att ånga på och vinna matcher och befästa första platsen. Precis som de gör varje år. Detta trots att de inför varje ny säsong tappar sina stjärnspelare. Som vanligt var de utdömda i förhandsnacket och som vanligt är de en skräckmotståndare för varje lag. Devils har helt klart ligans bästa management.

Washington Capitals skulle ta ytterligare ett steg fram denna säsong och med hjälp av Ovechin och Bäckström kanske gå ända fram till en Stanley Cup final. Med de gamla Capitals-legendarena Adam Oates och Calle Johansson vid rodret skulle allt bli rätt. INTE riktigt så har det gått...även om det blev vinst i natt.

Söndagen den 27 januari 2013

Jag och Eric tillbringar morgonen med våra gitarrer. Läxor skall göras och det innebär övning och åter övning. Min största utmaning som Erics privatlärare på gitarr är att få honom motiverad att spela de låtar som han fått i läxa från musikskolan. De flesta är i hans ögon som han säger; "Bebislåtar". Nu känns det iallafall att vi är en bra bit på väg och efter att jag visat honom några klassiska hårdrocksriff som bonus, är han nöjd.
Jösses! När jag var barn hade jag absolut inga låtkrav utan var enbart lycklig över allt jag kunde lära mig. Min tid på musikskolan kanske inte gav mig de häftigaste musikupplevelserna, men det gav mig bredd. Hemma lärde jag mig Elvis och Cash och det var precis det som jag ville kunna spela och sjunga, men gjorde mig ganska begränsad. I och med att Eric fått upp ett bra intresse för gitarrspelande, triggar det även igång mig och mitt egna spelande. Det känns bra.

Mindre bra just nu; Toronto Maple Leafs förlorar i natt mot New York Rangers med 5-2 och har nu på de första fem spelade matcherna vunnit 2 och förlorat 3. Inte bra. Inte bra om man har en förhoppning om att detta skall bli året med stort Å. Inte bra, eftersom att säsongen är bara 48 matcher istället för normala 82. Alltså ingen tid för "trög start". Man måste vara med från början. Det innebär att jag redan känner mig både orolig och nedstämd. Lägg därtill att Brynäs inte verkar gå någon ljusare framtid till mötes, utan fortsätter att förlora. Enda ljusglimten där är att Elitserien i år är så ojämn så att det fortfarande är ett glapp mellan Brynäs på sista slutspelsplats och nästa lag. Låt oss hoppas att det fortsätter så.

Resten av denna sköna söndag kommer bestå av planering inför arbetsveckan och ett födelsekalas i kväll. I sak ingen jobbig eftermiddag alls, utan timmar att faktiskt njuta.

Under natten

Sena nätter, tidiga morgnar. Att sova känns överflödigt. Att slösa dyrbar tid på i bästa fall fåniga drömmar är dumdristigt. Dock inte alltid...och med det vill jag säga att ibland kan fåniga drömmar ha ett inslag av värde.
Som i natt när jag drömde att jag var på Metropolitan Museum of art. Denna enorma och fascinerade plats, där man kan förlora sig i dagar och kliva ur den magnifika byggnaden starkare än någonsin. Urkraft! Istället som i min dröm där jag dricker espresso och sambuca någonstans i Little Italy efteråt, njuter jag en mugg te i ett sparsamt upplyst kök. Och jag känner mig på något vis förlorad, men på gång igen, stark och fokuserad.

Jag går igenom Toronto Maple Leafs spelschema som släppts medan jag sovit. Maple Leafs börjar borta mot Montreal Canadiens den 19e i Bells center. Jag noterar och anteckningar. Sedan två dagar senare hemma i Air Canada center mot Buffalo Sabres. Jag antecknar även det. Vid midnatt transatlantisk Eastern time, öppnades spelarmarknaden fri. Nu möjlighet att byta spelare, kontraktera och köpa ut. Brynäsbekantingen Cody Franson skriver på ett 1 års kontrakt med Toronto. Nitiska och troligen korkade så kallade hockeykunniga lär rasa. Ställa Brynäs
Sundlöv mot väggen och vilja ha svar hur det egentligen var med det där kontraktet med Brynäs egentligen? Så utomordentligt fånigt! Saker är som de är. Vissa saker behöver inte ältas till domedagar. Framför allt inte sådana saker som är solklara. Vissa saker kan konstateras och bör sedan släppas.
Mesta ryktet i natt handlar om var världsmålvakten Roberto Luongo skall hamna. Alla rykten som nämns på twitter handlar om att det är bara timmar tills han är i Toronto. Vad tycker jag om det? Har ingen aning längre.

Brynäs fortsätter att förlora. Ett kort konstaterande. Sedan inget mer prat om det. Det gör ont.

A jobbar, Eric sover ännu och jag byter te mot bryggt kaffe och kastar mig över planeringsarbete inför nästa vecka. Nu är det mycket som skall göras och mycket som skall genomföras. Var fortsatt bloggande kommer in i allt det där har jag svårt att se.

Politik, judo, hockey och lite film

Det är kallare idag och bilruteskrapväder. Gårdagskvällens träning tycks gjort mig gott. Jag är på ett strålande humör och känner mig pigg och stark. En bra träning igår där jag själv är nöjd med min insats. Mer sånt Tommy! 

Min desperation från igår gällande ändringar i Torontos organisation är borta. Jag dricker ett alldeles för svagt kaffe som jag själv bryggt med en förhoppning av att det skulle bli starkt. Jag har således misslyckats med det. Jag gör min egna analys över läget och fastslår att det måste vara fel på bryggaren. Det finns ingen anledning att dra ner ett gott humör med självinsikt. Jag gör allt det där sedan som jag måste göra idag, åker hem, hämtar Eric, tar hand om mitt hem.

Läser att det nu är klart med säsong två av den genialiska norska serien Lillyhammer, med Steve Van Zandt som den amerikanske maffiabossen som flyr till Norge för att starta ett nytt liv. Den absolut bästa teveserien ifjol tillsammans med lika genialiska
amerikanska serien Blue bloods.

På radion pratas det Annie Lööf och Centerpartiet. På teve likaså. Jag har svårt att ta in hela debatten om Centerns nya idéprogram. Varför reagerar icke Centerpartister så hårt? Vad finns det för anledning för dessa människor  att bry sig så mycket? Är man rädd för att det "idiotiska och utopiska" idéprogrammet skall vinna gehör och missgynna deras egna intressen? Att andra Centerpartister är upprörda har jag mer förståelse för. Jag tycker att det är smått fantastiskt att faktiskt Centern tagit fram ett idéprogram som äntligen skapat en ideologisk debatt i ett alliansparti som inte heter Moderaterna. Jag tror också att nya idéer är absolut nödvändigt om partiet skall överleva. Partiet kan inte fortsätta att vara ett parti för bönder som ändå inte röstar på dem. Det handlar om att gå framåt -  inte tillbaka, hitta nya vägar för att staka ut en tydlig och rak väg. Den debatt som nu sker inom partiet på ett föredömligt öppet sätt tror jag är väldigt viktig för partiets framtid. Sedan om idéerna är enligt mig vettiga eller ej, är ointressant, utan något som centerpartisten och den "skinnömsande partihopparen" får avgöra.

I kväll är det match i Örnsköldsvik. Det är en typisk sex poängsmatch borta mot Modo. Det är viktigt att Brynäs vänder den nedåtgående trenden och börjar vinna igen. Jag kommer förstås följa matchen.

Försöker glömma

Jag har spelat Bruce Springsteens kärleksfulla låt "Sandy" På repeat idag. Ni vet den där 70-tals låten som Ulf Lundell fick en hit med sedan, men då som "Sanna".
Kanske osmakligt och kanske för att den där förbannade stormen har berört mig på ett obehagligt sätt. Bilderna på teven, rädslan över att New York "aldrig mer" skall vara New York igen. De hemlösa och utslagna, alltså de utsatta som blir de första att drabbas...och säkert de som drabbas värst...

Nu kväll i min trygga värld. Jag ondgör mig över Brynäs och de 4 raka förlusterna. Nu match mot Rögle. Det är andra perioden och Rögle leder den. 12-2 i skott till Rögle i andra... Matchbilden är inte vad man hade önskat sig i andra perioden. Ja egentligen inte i den första heller. Brynäs ligger under. Det ser mycket tungt ut. Brynäs har svårt att få ordning och noggrannhet i spelet. Det gör mig först irriterad, sedan ännu mer nedstämd, för att tillslut tappa fokus. Hittar istället in på Maple Leafs hemsida och hittar den helt nya intervjun med Torontohjälten Börje Salming, men också Brynäsaren Börje Salming. Det gör mig glad och får mig att tillfälligt att glömma hemskheterna som utspelar sig ner i Ängelholm..OCH på den amerikanska nordostkusten. Se den!

Öppet brev

Under påskhelgen såg jag ett miserabelt Toronto Maple Leafs förlora sista matchen för säsongen med 4-1 mot ärkerivalen Montreal Canadiens. Nästan som ett monument över hur denna säsong sett ut. Hoppfullt till en början, fortsatt hoppfullt efter jul och hoppfullt fram till mitten av februari. Sedan totalt ras. Ett ras som saknar motstycke i klubbens historia. Jag har aldrig varit med om att högsta ledningen gått ut och kommenterat säsongen som gått under alla dessa år som jag följt laget hängivet och det är i över trettio år. Denna morgon möts jag av ett brev till mig som Maple leafs fan, som en del av Leafs nation; Ett öppet brev från självaste Lawrence M. Tanenbaum som ber om ursäkt för den katastrofala säsongen. Det känns både högtidligt och allvarsamt. jag kan nästan höra lönnlövet dallra.