Nostalgi - Inget för mig

Som vanligt går lördagarna fort i mitt liv. Största anledningen till det är att förmiddagen alltid börjar med judo och man är aldrig i från träningslokalen förrän efter klockan ett. Ibland, eller som oftast vill man sitta kvar tillsammans med sina tränarkollegor och tillika vänner och prata över en kopp kaffe. I stort sätt är just denna sociala stund, de minuter i veckan som jag umgås med mina vänner.

Nu hemma. Den stora snackisen i Färgelanda denna dag är den stora åttiotalsfesten i Allhem. Det skall återupplevas, kännas, tyckas och ses. Medlemmar från Färgelandas största band; Wildness sägs komma. Likaså Europe-trummisen Ian Haugland. Inget av det kan få mig att bege mig till kvällens partyzone.
Om någon frågat om mig för tjugo årsedan, hade det säkert sagts att jag var nostalgisk. För det var jag nog. Idag finns inget som får mig att hänga kvar speciellt länge i det förgångna.
Allra minst i åttiotalet.
Jag tycker det är viktigt med historia och jag tycker att det är viktigt med min historia. I dag kan jag t ex se hur allt hänger i hop. Jag kan se "meningen" med så mycket. Det finns saker som jag skulle kunna vara utan, det finns saker som jag inte behövt upplevt. Men det är mitt liv, min historia. Idag har jag försonats med mitt öde och jag har accepterat mina misstag och tillkortakommanden. Det finns där alltihop. Det lyckliga och det olyckliga och insmetat i alltihopa den "vanliga dagen" som bara rullade på.
Jag tänker på det ibland, medans jag tar raska steg framåt.

Under natten

Sena nätter, tidiga morgnar. Att sova känns överflödigt. Att slösa dyrbar tid på i bästa fall fåniga drömmar är dumdristigt. Dock inte alltid...och med det vill jag säga att ibland kan fåniga drömmar ha ett inslag av värde.
Som i natt när jag drömde att jag var på Metropolitan Museum of art. Denna enorma och fascinerade plats, där man kan förlora sig i dagar och kliva ur den magnifika byggnaden starkare än någonsin. Urkraft! Istället som i min dröm där jag dricker espresso och sambuca någonstans i Little Italy efteråt, njuter jag en mugg te i ett sparsamt upplyst kök. Och jag känner mig på något vis förlorad, men på gång igen, stark och fokuserad.

Jag går igenom Toronto Maple Leafs spelschema som släppts medan jag sovit. Maple Leafs börjar borta mot Montreal Canadiens den 19e i Bells center. Jag noterar och anteckningar. Sedan två dagar senare hemma i Air Canada center mot Buffalo Sabres. Jag antecknar även det. Vid midnatt transatlantisk Eastern time, öppnades spelarmarknaden fri. Nu möjlighet att byta spelare, kontraktera och köpa ut. Brynäsbekantingen Cody Franson skriver på ett 1 års kontrakt med Toronto. Nitiska och troligen korkade så kallade hockeykunniga lär rasa. Ställa Brynäs
Sundlöv mot väggen och vilja ha svar hur det egentligen var med det där kontraktet med Brynäs egentligen? Så utomordentligt fånigt! Saker är som de är. Vissa saker behöver inte ältas till domedagar. Framför allt inte sådana saker som är solklara. Vissa saker kan konstateras och bör sedan släppas.
Mesta ryktet i natt handlar om var världsmålvakten Roberto Luongo skall hamna. Alla rykten som nämns på twitter handlar om att det är bara timmar tills han är i Toronto. Vad tycker jag om det? Har ingen aning längre.

Brynäs fortsätter att förlora. Ett kort konstaterande. Sedan inget mer prat om det. Det gör ont.

A jobbar, Eric sover ännu och jag byter te mot bryggt kaffe och kastar mig över planeringsarbete inför nästa vecka. Nu är det mycket som skall göras och mycket som skall genomföras. Var fortsatt bloggande kommer in i allt det där har jag svårt att se.

Tisdagen den 8 januari 2013

Shooter Jennings sjunger It aint easy och jag nickar instämmande medan jag sakta åker genom ett mörkt grått landskap. Sweet Savannah sedan och jag sjunger med från första textraden; "So it comes to the end of the day" (Jojo).

Tar i ännu mer vid; 

"It's gettin' cold, I put my jacket on your back
And we smoke a cigarette, the last one in the pack

I still remember exactly what you said

That you had demons that you couldn't put to bed"
"Förbannade demoner" hör jag mig själv viska samtidigt som Shooter ägnar sig åt en mellanspel på gitarren.

"Now I'm leaving, yeah, I'm moving out west

And it's time for us to lay our history to rest

I still remember a tear drop in your eye

But you know I couldn't stand to see you cry"

Det svarta kommer snabbt, även om vi går mot ljusare tider. Jag hämtar Eric på fritids, jag åker till affären. Sedan bara vara...vara hemma. Jag och min son och alla spöken i detta hus. 

Onsdagen den 2 januari 2013

Jag kör Eric till Ellenö där min bror fortfarande är. På ryggen hänger hans nya elgitarr. En klar förhoppning finns att han skall lära sig några coola riff på sin mintgröna strata. 

Det är ännu en vacker dag med mycket sol. På intet sätt kan man påstå att årets första två dagar börjat med bitande vinter, även om det blivit kallare igen på kvällen.

Denna jul och nyår har jag fått massor av tid tillsammans med familjen. Något som känns både skönt och värdefullt. Nu när jag är ensam i huset är det både kallt och mörkt och..tyst. Jag kokar tevatten och jag sätter på mig min skönaste skjorta. Det slår mig att jag föga uppdaterat mig om världen utanför detta hus under de senaste dagarna, ännu mindre om vad som händer i världen. Överväger för en stund att sätta på en nyhetskanal, se fyrans nyheter på Play, läsa dagstidningar..men Nej, det skall jag inte göra nu. Kanske följer världen via twitter, men inget annat. Jag skall skriva dagbok, någon text, sammanfattningar och kom ihåglistor. Blir det någon tid över, skall även jag låta mina fingrar dansa över en vacker hals. Dag två levs och levs väl.

I december

Snön yr och några grader mildare. En ny vecka påbörjad tillika ett försök till ett nytt blogginlägg. Ännu närmare nu. Inte som ett barns väntande/längtande. Nej, här sitter en medelålders man bakom tangenterna, (lite lätt illamående efter alldeles för mycket kaffe) och bockar av, gör bokslut, skriver, läser och  försöker komma till insikt.. Julen är ett milmärke -  årets slut brytpunkten mellan gammalt och nytt.
Och visst vill man sluta på plus och inte stå på minus den första januari. Alltså ingen tid till att slå av på tempot, ingen tid att vila ännu.
Och så har vi det här med min blogg... Sex års bloggande nu, på väg in på det sjunde...
Jag måste komma med någon form av insikt även här. Det är dags att hitta på något nytt...eller inte.

Ständigt denna fredag (Doom and Gloom)

I mitt liv vaknar jag upp till ständig fredag. Ännu en vecka strax slut. Ännu en vecka som känns ofullständig. Allt går så fort, så mycket vill man hinna med. Jag lever inte ett hyperstressigt liv längre, men tiden springer iväg ändå.

På sportradion Brynäs, på sportgenomgången på morgonens nyhetssändning; Brynäs. Brynäs överallt, men inte i någon positiv dager. Även media har fattat nu. "Svenska mästarna förlorade sjätte raka på hemmaplan." Brynäs på väg att rasa ner i avgrunden.
Men till försvar måste jag säga att Brynäs gjorde mål igår. Och man visade kampvilja och att man aldrig ger upp och man kom igen genom att hämta upp underläge för att sedan förlora i förlängning. Det behövs göras något, tror inte att det bara kommer vända "sådär". Tränarbyte?
På andra sidan atlanten den största nordamerikanska högtiden Thanks giving. En högtid som svensk handel troligen aldrig kommer kunna göra "svensk" genom kommersialisering.

I kväll tänker jag se premiären av På spåret. Känns skönt och tryggt att Luuk och Lindström är tillbaka. (Skönt att Hoa Hoa är tillbaka).

Tidningen Expressen fortsätter att leda nyhetsutbudet.

I onsdags skrev jag om att jag hoppades spela Kid Rocks "Ride on" i slutet av veckan. Så blev inte fallet. Snarare Stones nya Doom and Gloom. I videon förövrigt den numera "överallt exponerade" Noomi Rapace.

Ride

I bilen spelar jag Lana del Rey som har en förmåga att lägga en sorglig nyans över omgivningen och på ett sätt så skrämmer den där gudbenåde sångerskan mig med sin musik och "Trashiga" texter. Men..jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte förmå mig att byta till Kid Rocks mer lättsmälta nya platta. Kanske är det den lidelsefulla rösten, kanske för att jag fortfarande känner mig deppig över Brynäs förlust. Den där orättvisa förlusten där Brynäs äger matchen, vinner skottstatistiken med 35 - 18 efter full tid, men sedan förlorar på straffar. Jag repeatar "Ride", höjer och sjunker ännu djupare ner i sätet. Vissa dagar vill man bara skall gå snabbt, så att man kan få åka på träningen senare på kvällen och träna bort all aggression, all besvikelse, all likgiltighet. Förhoppningsvis är det Ride on med Kid Rock som jag istället spelar i morgon bitti.

Vissa kvällar känns direkt onödiga

Brynäs ligger under med två mål i andra mot HV71 och min trötthet känns helt plötsligt ännu mer överhängande. Dessutom kung Pavey som lämnar Ljungskile för Öster. Precis som jag tidigare dessvärre förutspådde och har skrivit om här på bloggen. Eric vill se på uppfinnarprogrammet på fyran, så vi hamnar framför teven. Ganska snart ringer telefonen..till Eric och han försvinner in på sitt rum. Disco på gång. Planer skall smidas. Jag känner mig ännu tröttare. Min zappning över till nyhetssändning resulterar i recap av SD-skandalen, Israel-Gaza krisen, ännu mer nedskrivning om SAS. Jag har ingen relation till SAS, men förstår inte all medias korståg emot. Alla tycks hata SAS. Alltså då det bästa att låta marknadens råa lag råda. Annat var det sannerligen med SAAB...
Vissa kvällar sjunker man djupare ner i soffan än andra kvällar. Vissa kvällar känns direkt onödiga.

Dagen efter

Lördag kväll i lugnets tecken. Så långt i från kvällen igår.  Igår hela eftermiddagen i Göteborg med längre promenad, sköna dryckestopp och god mat. Idag tillbaka till vardagen med tidig judoträning och sedan ett längre judomöte med tränarna i klubben efter det. Nu soffhäng och ett tungt huvud. Gårdagen har sannerligen satt sig i kroppen. Att gå på konsert idag är så mycket mer upplevelse än bara en artist eller ett band. Dessa animerade, datoriserade 3d skärmar i kombination med dagens ljusshow gör det till en hissnande uplevelse. Brad Paisley levererade och jag har aldrig varit på en sådan välregiserad konsert tidigare, utan  att det blev tråkigt, sterilt och förutseende. För den intresserade finns en recension här.

Nu kanske en film, eller...sängen...

I´m country

Febrigt trött. Slut på krafter. Det som jag hoppades hinna idag fanns ingen tid till. Nu ett försök till att leverera ett blogginlägg. Sedan ett försök att planera klubbmötet på lördag. Ingen tvekan om att tidigare nattvalvak satt sina spår och nu dags att betala priset. Dessutom sviter från gårdagens träning. Ibland får man så där äckligt med stryk så att det sitter kvar i kroppen länge, länge. Jag råkade springa på ett klockrent höftkast i en kampsituation, där kastet blev så nära fullländning det kan bli. Jag landade rent, men det kraftfulla kastet och dess höjd fick mig att tillfälligt bli utslagen. Jag kom aldrig riktigt tillbaka därefter. Tog ett par fajter till därefter, men gjorde ett blekt intryck, Nu sitter jag här blåslagen, öm och inte full rörlighet i kroppen. Det är grymt tuffa tjejer vi har på klubben.


I morgon fredag och dags att sätta på sig stövlarna och hatten. Dags att gå på konsert. Fantastiska Brad Paisley är i stan. Innebär dock säkerligen inte mycket till välbehövlig vila. .

Gitarr

Tidigt, tidigt. Men Eric är uppe trots att han är ledig och hamnar i vår säng framför teven. Det dröjer inte länge förän han hämtar gitarren, tar med sig den i sängen (precis så där som jag kan göra) och börjar spela. Han tycks tillslut funnit intresset. Intresset som driver en att själv ta fram gitarren. Det gläder ett fadershjärta enormt.

Jag var inte gammal när jag fick min första gitarr av min far. Sex år fyllda och jag minns fortfarande Känslan, glädjen och euforin att få en alldeles egen gitarr. Jag hade spelat på min fars, men det här var något helt annat. En egen gitarr! Det här var tiden då barn i regel spenderade sin tid tvärtemot hur man gör idag. Alltså 90 procent av tiden utomhus och resterande tio inne. Nästan hela min "innetid" ägnade jag åt min gitarr. Jag satt själv på mitt rum, tränande på ackord och att byta snabbt. Jag spelade och sjöng 3 ackordslåtar som farsan lärt mig. Ganska snart kom jag på att de där tre ackorden kunde användas till så många fler låtar. Jag lärde mig mer ackord. jag spelade konternuerligt tillsammans med farsan. Jag lärde mig ännu mer. Med tiden blev musik en av de absolut viktigaste ingredienserna i mitt liv.
Det finns perioder då jag varit helt uppslukad av musik, att spela och jag blev nästan som i symbios med mitt instrument. Jag spelade i band, jag spelade själv, jag skrev låtar, både med sång och utan. Jag blev dock aldrig någon virituos på mitt instrument. Inte ens duktig. Kanske berodde det på att jag hade andra mål, att jag använda gitarren som ett verktyg för att förverkliga och skapa saker, snarare än att bli duktig på mitt instrument.
Nästan 40 år efter att jag fick min första gitarr, lever mitt intresse vidare. jag spelar fortfarande, även om det inte är så ofta. Jag känner fortfarande den där tillfredställelsen när jag får tillbringa tid med gitarren. När jag får spela och sjunga och egentligen bara få "stämma av" helt och hållet med mig själv.

Absolut ingenting

En regn och rusk dag följs upp av ännu mer regn och rusk och en ny dag - en ny vecka tycks famla i mörkret efter att hitta sina riktiga element. Eller? Det är det man redan har gjort?

Oktober är snart slut. November är nära. Denna november som sällan för något gott med sig och hade det inte varit för att det varit min födelsemånad, hade den varit den i särklass tristaste och mest meningslösa...
I USA härjar Sandy och det är väntan inför att "Frankenstorm" skall nå New York. Detta evakuerade New York som väntar på "den stora smällen". Där har vi inte mycket att komma med. Vi har dåligt väder, men det är också allt. Inga monsterstormar på ingång och inga jordskalv som på Kanadas östkust i natt. Ingen tsunamivarning som på Hawaii.

Hela mitt ansikte dränks av det häftiga regnet och jag gör inget för att skyla det. För det här är ingenting. Absolut ingenting.

Vad hände igår

Fredag, åter denna ständiga fredag...Och jag är på väg hemåt, solen skiner och det är en riktigt vacker höstdag. På radion påminner de om att det är idag 50 år sedan The Beatles släppte sin debut singel Love me do, dessutom 50 år sedan den första James Bond filmen. Diskussion följer om vilken av de två 50 åringarna som varit viktigast för eftervärlden. Jag stänger av radion och funderar på veckan som gått. Försöker minnas vad jag själv haft för mig. Vad gjorde jag igår, vad hände, vilka människor träffade jag? Jag fortsätter så där tillbaka till måndagen. Tidsödande eftersom att mitt minne sviker mig gång på gång. Varför är det så svårt att minnas vad man gjorde för två dagar sedan?
Sedan går jag igenom veckans händelser i världen. Presidentdebatten härom natten kommer jag på ganska omgående. Sedan är det totalt tomt! Efter ytterligare några minuters koncentration och fokus kommer Elisabeth Ohlssons satirbilder av kungaparet upp i minnet och så IKEAS bortsuddande av kvinnor i den saudiska katalogen, Syrien-Turkiet krisen och inte att förglömma Hackernätverket Anonymous nätatacker mot svenska myndigheter och storföretag. Puh! Jag förstår verkligen inte varför det skall vara så svårt att minnas saker som hänt i nutid!

Runt tjugo (Bara en madrass på golvet)

En grå dag då solen inte tycks orka tränga igenom med sina förlösande strålar. Skulle kunna vara en trist dag, men så är inte fallet. Åker tidigt till Marie på morgonen och hennes nya lägenhet. Hon är i flyttartagen och även om hon bara är 20 så känns det som att det var en evighet sedan hon flyttade hemifrån. Hon har en fin liten lägenhet och när jag åker därifrån känns den redan inbodd, nästan färdig. Jag tror inte att jag hade en så välmöblerad lägenhet när jag var i hennes ålder. Saken var den att jag egentligen inte hade någonting när jag vid 17 års ålder lämnade moderhemmets trygga vrå och begav mig till "storstaden" Trollhättan". Första året och kanske mer ändå hade jag ingen säng utan en gammal madrass på golvet. Däremot hade jag en riktigt "fet" teve av nyaste snitt. Det var så man prioriterade.
Det regnar nu. Med en kaffekopp i handen stirrar jag planlöst ut genom balkongdörrfönstret. Jag skall snart sätta mig vid skrivbordet och göra det som måste göras klart idag. men innan jag gör det, innan jag sätter mig in i massa saker som jag egentligen inte i denna stund alls är intressserad av, skall jag tillåta mig själv att stanna kvar i det förgångna. Tiden runt 20. Tiden då ungdomens lustar och drömmar bestämde färdvägen. Åttiotal och allt vad det innebar.  Musik förstås. Det var viktigt. Och vänskap och fester och så judo och allt tävlande...Intensivt så att det förslog.
Nu så där drygt 20 år senare börjar tröttheten göra sig gällande. Jag är inte gammal, men ej heller ung. Och jag har allting som man kan önska sig. Flera saker dubbelt upp.  Jag kan konstatera att mycket har hänt sedan jag bara hade en madrass på golvet.

Dröm om hösten

Det regnar, blåser och bär sig åt. Jag vaknade i natt efter det att jag drömt om ett stort, stort höstträd där jag tycktes leva mitt liv. Jag hade mitt hem där, mitt arbete och mina vänner. Trädet var ett vackert träd med vackra höstlövskiftningar, men det såg jag först när jag trillat ner..när jag låg där nere på marken och liksom hade trädet ovanför mig. Ett plötsligt, oväntat fall, som blev ångestfyllt när jag i hisnande fart föll. Jag kände aldrig fallet. Kände aldrig smärtan, utan istället rofullhet och kanske tillfredsställelse när jag sedan låg där på marken. Jag var varm, kanske svettades jag. Först när jag sakta höll på att somna in förstod jag att detta var min absolut sista tid. Att det var höst och skördetid, (ja höst betyder ju faktiskt "Skörd") och att jag nu var färdig med allt. Det var slut.

Drömmar känns ofta så verkliga och ni förstår nog att det var svårt att somna om sedan. Jag låg vaken och lyssnade på vinden utanför, på regnet och jag tittade på mörkret. Efter någon timma gick jag upp, gjorde the och plockade fram den där Selma lagerlöf boken som heter Höst och som skall vara den sista hon gjorde. Små korta noveller om liv, död och ungdomlig livfullhet. 

Natt blir till morgon utan att för den skull skifta färg. Höstlöven kan inte göra mycket åt det.

Inspirationstörning

Det är höst nu. Det är så uppenbart. Och jag har nog inte varit förberedd ändå. Fina dagar i september. Falskt ljus och tunna sommarkläder. Det kan ställa till det i huvudet på vem som helst. Idag en sådan där typisk "regular autumn saturday" som återfinns i varje septembervecka. Det är grått och rått och blåser snålt och vips falnar alla minnen om sol och värme som regerade på min balkong för bara 24 timmar sedan.
Jag har hållit i två judoträningspass på förmiddagen, ägnat mig åt hembestyr under eftermiddagen. Och nu här..framför tangenterna, försöker få ihop ett blogginlägg på ett dåligt utbud av ingredienser. Typiskt september. Inte bloggtorka, utan bara inspirationstörning.

Mullethawk

Mike Brown. Den häftigaste och tuffaste spelaren i Maple Leafs.  Ja, kanske i hela NHL. Nu med ny "cool" look.
När man ser denna bild kan man inte annat göra än att längta efter att hockesäsongen skall dra igång. Men först skall ju bara en liten ägare vs spelare Konflikt ordnas upp.

Helg ljuva helg

Jag kommer tillbaka hem när det är 20 minuter kvar av den rafflande handbollsfinalen som Sverige tillslut förlorar med ett mål. Samtidigt hör jag i högtalarna från fotbollsplanen i Höjden att Färgelandas P11 lag spelar final i Färgelanda cup. Det är fortfarande folk kvar för cupen. Det är de som gått vidare till finalpassen som är kvar, de glada och lyckliga. Förhoppningsvis har även de lag som hade mindre framgång denna helg i Färgelanda haft en bra och rolig vistelse här. Vädret om inte annat brukar ha en avgörande faktor för framgång i dessa fall. Och Vädret har ju varit helt underbart! Själv var jag på Kroppefjäll. Denna natursköna underbara plats som man egentligen aldrig vill lämna när man väl kommit dit. Planeringshelg och massor av seriositet. Mycket credpoäng där. Vi fick verkligen saker och ting gjorda, men..det var förstås också roligt. Först närmare åtta i går kväll var vi klara och kunde slappa och umgås. När man är i ett sånt här sällskap är det mycket enkelt att ha kul. Handbollslandslaget vann ett silver-Färgelandas P11 ett guld. Själv firar jag en framgångsrik helg med ett leende och en stor mått av tillfredsställelse,

Mål

Idag laddar Sverige för kvällens drabbning. Årets match så här långt.. Det är fotboll och EM och just idag går Sverige in i turneringen. På morgonteve i myssoffan sitter alla "fotbollsförståsigpåare" och siar om framtiden. Alla är överens om att det blir en svår match mot Ukraina. Jag tittar med ett avmätt intresse på allihop. Men, sedan intervjuas Kennet Andersson och av nostalgiska skäl vaknar mitt intresse till liv. Det var länge sedan man såg Kennet i rutan. Denna hjälte från 1994. Förvisso med redan 1992 på EM, men det är hans fem mål i USA man minns. Kan Zlatan göra fem mål i detta EM?

Sol kolliderar med regn

Det bara fortsätter att regna och juni riskerar att bli ännu en sommarmånad som helt enkelt regnade bort. Igår, ute i båten, regnade det också, men solen kom fram samtidigt och allt kändes helt plötsligt mindre besvärligt. Det är en speciell känsla som infinner sig när sol kolliderar med regn...
Just nu, i denna stund, i mitt kontor, håller jag som bäst på att återskapa minnen från fragment från en annan tid. Det finns så mycket konstigt i den här världen och det finns murar som jag dagligen jobbar på att demontera ner. Jag jobbar på massor av saker som kräver min omedelbara uppmärksamhet...däremellan denna rofylldhet...eller kanske snarare sökandet efter dito. Om 12 dagar, bara 12, så är det semester. Sedan börjar en ny tid. Tiden efter kollisionen.