Rädsla att förlora mot någon som man tror är sämre

I helgen som gick var det meningen att vi skulle haft vårt årliga klubbmästerskap på klubben. Tyvärr inte så detta år, då det i slutändan visade sig att jag bland andra klubbmästare inte skulle få möjlighet att försvara titeln från 2011. Klubbmästerskapet inställt. En av anledningarna till att det inte blev något var att det saknades anmälda i öppen klass herrar. Tråkigt tycker jag, eftersom att det är en rolig årlig happening, dessutom helt vidöppen när det gäller vilken placering man kommer att få. När det gäller öppen klass i vår klubb är jag övertygad om att minst 6 kämpar har chans att vinna. Min överlägsna seger i från i fjol tror jag kan vara en av anledningarna till årets svala intresse. Inte att jag skulle vara så mycket bättre än de andra, utan av rädsla att faktiskt förlora mot mig. En del har uppfattat det som att jag tror att man är rädd  för att möta mig, något som är helt fel. Nej, jag tror att rädslan ligger i att jag faktiskt kunde vinna; en gamling, en knapp medelmåtta och någon som inte ens är en föredetta, vann i en sådan överlägsen stil. Det tror jag inte man vill vara med om att utsätta sig för.
Nu kommer jag att gå in i 2013, fortfarande som mästare. I december kommer jag med största sannolikhet inte ställa upp (om det blir något). Det här var mitt sista framträdande på tävlingsmattan. Frågan har förstås ställts om jag inte skulle tycka att det skulle vara roligt att ställa upp i en "riktig" tävling igen, som i t ex en veterantävling. Nä, det lockar inte alls. Däremot har jag lekt med tanken några gånger de sista åren att ställa upp i ett distriktsmästerskap. Det kommer dock sluta bara vid en tanke. Det är slut nu. Inte vemodigt (jag slutade ju faktiskt 2000) bara lite snopet att inte få vara med på sista föreställningen.

I´m country

Febrigt trött. Slut på krafter. Det som jag hoppades hinna idag fanns ingen tid till. Nu ett försök till att leverera ett blogginlägg. Sedan ett försök att planera klubbmötet på lördag. Ingen tvekan om att tidigare nattvalvak satt sina spår och nu dags att betala priset. Dessutom sviter från gårdagens träning. Ibland får man så där äckligt med stryk så att det sitter kvar i kroppen länge, länge. Jag råkade springa på ett klockrent höftkast i en kampsituation, där kastet blev så nära fullländning det kan bli. Jag landade rent, men det kraftfulla kastet och dess höjd fick mig att tillfälligt bli utslagen. Jag kom aldrig riktigt tillbaka därefter. Tog ett par fajter till därefter, men gjorde ett blekt intryck, Nu sitter jag här blåslagen, öm och inte full rörlighet i kroppen. Det är grymt tuffa tjejer vi har på klubben.


I morgon fredag och dags att sätta på sig stövlarna och hatten. Dags att gå på konsert. Fantastiska Brad Paisley är i stan. Innebär dock säkerligen inte mycket till välbehövlig vila. .

Smärta, värk och trötthet

Minusgrader även denna morgon och en för dagen mycket trött Tommy försöker komma igång. Gårdagskvällens träningspass sitter kvar i kroppen. Ingen smärta, inga ömma punkter, men trötthet. Med åren tycks det ta längre tid att återhämta sig. Men som sagt; inte ont någonstans och när jag tänker tillbaka så har jag varit skadefri i nästan ett par år nu. Skönt! Värre är det med brorsan som slet axeln ur led igår på träningen. Hur han mår idag kan jag bara gissa. Har gjort det själv fler gånger än vad jag kan räkna till och en sak är smärtan vid själva luxationen, en annan värken dagen efter och dagen efter den...
Det är sådana här saker som jag tänker på under morgonens första vakna timma. Smärta, värk och trötthet.

Väntan innan start

Jag försöker att sitta med och kolla varje måndag och onsdag när min son tränar. Idag blir inte så fallet, då jag har ett annat möte att ta hand om. Förhoppningsvis är det samma förväntan på klubben nu som på bilden. Förväntan att snart få komma in på mattan, träna, leka och att ha kul med polarna.

Far och son

Varje lördag förmiddag har jag tillsammans med två polare hand om två judogrupper. Barnen är mellan 5 och 9. Det här har vi nu hållit på med i drygt tre år och det är verkligen både roligt och jättetrevligt. Det är Härliga barn och att få göra något ihop med nära vänner är berikande. Efter träningspassen brukar vi medelålders män dricka kaffe, prata om träningarna som varit, prata vardag och livet i stort. För mig är detta en viktig stund på veckan.
Idag blev jag oväntat själv då min ena kompanjon var tvungen att jobba och min andra vän blev sjuk. Då kändes det bra att ha en son som ställde upp.

Stolt

 I går kom TV4 till klubben för att göra ett reportage om hur vi som en klubb på en mindre ort rekryterar medlemmar. Detta kommer visas i morgonens nyhetssändning. Det var extra roligt att de kom denna kväll då samma tevekanal hade haft huvudnyheten under dagen att "de flesta idrottstränare är män" Jag visste att det skulle vara tre kvinnliga tränare på mattan denna kväll.
Det känns också roligt när media hör av sig för att de vill komma och filma hos oss och inte tvärtom.
En av våra tränare blev intervjuad, så också några av barnen. Det är vid sådana här stunder som jag känner en sån otrolig stolthet och tillfredsställelse. Jag har varit med sedan klubben startades 1981 och har därmed följt dess utveckling genom åren. Idag är jag sedan några år tillbaka ordförande och jag kan med stolthet säga att vi har en mycket fin verksamhet. Dessutom ordning och reda både när det gäller ekonomi, tränare, kunskap och organisation. Visst är jag ofta frustrerad. Jag vill att vi skall bli ännu bättre. Att alla som börjar hos oss skall stanna kvar hos oss hela livet, att våra klubbfunktionärer skall ta i ännu mer och framförallt lägga ner ännu mera tid och att vår organisation måste bli mycket starkare... Samtidigt vet jag att vi har det så mycket bättre än många andra. Att vi aldrig någonsin haft så många tränare som idag. Aldrig  tidigare haft så många grupper igång. Att vi trots allt har många som engagerar sig och lägger ner mycket tid på klubbarbetet. Det ger tillfredsställelse och gör mig stolt.

Detta känns bra!

OS har precis tagit slut och nu tar Paralympics vid. Bra för mig som inte blev riktigt "mätt! och dessutom fortfarande lider av lite lätt OS-abstinens. I morse såg jag Nicolina Pernheim i SVTs morgonsoffa och blev övertygad om att vi har en medalj att se framemot i judo trots allt i London 2012. Nicolinas far, tillika tränare och förbundskapten; Martin såg lugn och säker ut. Detta känns bra. Jag träffade förövrigt Martin senast på en buss till Tunis i somras. Då var det extremt varmt och soligt. London lär bli mer åt hösthållet och säkerligen mycket regn. Kanske kan vi hoppas på lite trevligt svensk-medalj-regn också...

Vältränad?

Ett sista träningspass. Jag och Eric laddar inför morgonens tävling i Trollhättan. Detta är Erics kväll. Min egna träning får stå tillbaka till förmån för min sons. Jag har fått några kommentarer den sista tiden då man uppmärksammat min träningsintensitet.
Det stämmer att jag tränar förhållandevis mycket, men det stämmer inte att jag för den sakens skull är vältränad som flera som inte träffat mig på ett tag tror. För det krävs också sunt övrigt leverne, med disciplin, måttlighet med mat och framför allt nyttig sådan och förstås måttlighet med alkoholhaltiga drycker. Där fejlar jag rejält! Då blir också resultatet därefter.

Debut

Imorgon skall Eric tävla för första gången utanför Färgelanda. Eric är lugn..ännu. Jag känner viss oro.Det är något helt annat att vara förälder. Jag minns Maries första tävling och jag minns...min egen...

Jag gjorde också min första match i Stenungsund, precis som Eric skall göra i morgon. Jag var ett par år äldre, men jag började träna judo senare än Eric. Det var en stor dag. massor av nervositet, rädsla och förhoppning. Eric visar inget av detta ännu. Verkar faktiskt oroväckande lugn.

I morgon en tidig morgon. Väskan packad, matsäck ordnad och jag helt slut i soffan. På klubben hänger den dräkt Eric skall ha i morgon. Om några minuter är jag där.

Saknad och nedstämdhet

För första gången (iallafall känns det så), åker Eric iväg själv till träningen och jag blir kvar hemma. Jo, ibland åker Anette med, men då brukar jag ändå snart vara där. Det känns konstigt att inte vara med när han är på klubben. Och det känns konstigt denna kväll när Erics tränare; Tim kommer och hämtar upp honom och jag står ute för att ...liksom vinka av...
Eric ler vinkar åt mig, vänder sig mot Tim och frågar; "skall jag sitta fram, eller ba.." Fram förstås", hör jag Tim säga och Eric ler stolt och utan att kasta ens en liten blick mot mitt håll hoppar han in i framsätet och påbörjar en konversation. Bilen backar bakåt, svänger med hjulen åt höger och så...försvinner de. Och helt plötsligt infinner sig den där tomheten, saknaden och...gud hjälpe mig;  tänk om det händer någotkänslan! Han kanske skadar sig på träningen när jag inte är med!
Jag är mycket sällan borta från en judoträning. Jag är nästan aldrig sjuk och det bidrar förstås till en bra närvaro. Jag är ofta småskadad, har ont, eller värk, men har lärt mig att leva med det och framför allt att träna med det. Men den här influensan är inte att leka med. Jag tar mig inte till någon träning med den. Det gör mig nedstämd. För lika mycket som att jag skulle vilja vara med när Eric tränar, skulle jag vilja träna själv. Träffa polarna, skratta, tjata, svettas, bråka, glädjas, vara känslosam. Allt det där som jag annars kanske inte tänker på, men saknar så förbannat nu när jag inte kan vara med.

Lördagsmys

Efter sista träningen idag blev jag stående med en förälder/judoka, framför fotot som hänger vid soffdelen av vårt café, tittandes på de som var med på fotot. Han hade lite frågor om vilka det var på fotot. Blandannat jag själv, men också mina bröder och min far. Det är ett härligt foto som väcker minnen på flera sätt. Detta har jag skrivit om tidigare och går att läsa om ni trycker på denna länk.
Hursomhelst, slog det mig denna gång vad min far såg ung ut. Inte konstigt i och för sig då han när detta kort togs måste vara bra mycket yngre än vad jag idag är. Det är vid sådana här stunder man får perspektiv över livets skeenden och gång. Själv ser jag...ung ut - framförallt...och...klen. Brorsan Ronny...likaså.
Idag har jag en hel dag i ensamhet att ta vara på. Eric har åkt till mina föräldrar och A jobbar. Det är tyst i huset, men behagligt och jag tänker fylla denna dag med massor av Tommygöromål. Känns underbart att bara ha en "ren självisk" dag! Jag tänker börja med att ta en promenad i grannskapet, njuta av frisk luft och fundera på vad jag skall göra med resten av dagen. En sak är då säker; I natt klockan ett kommer jag se hur Mats Sundins tröja hissas upp i Air Canada Center. Förhoppningsvis kan också Toronto därefter glädja mig med en vinst mot Montreal.

Sköna helg

Sista timmarna på den här veckan. För första gången på länge har jag uppfattat en vecka som lång. Vid arbetsbordet tar jag mig tid att luta mig tillbaka och summera den här veckan. Vecka 4. Januari skall snart ta slut för att avlösas av februari. På något vis känns det som om denna vinter iallafall kommer gå fort. I går firade klubben sina första 30 år. Det blev en skön kväll med vänner, minnen och skratt. Jag kommer minnas denna kväll länge, länge. Dessutom hade vi nattgäster och dagens långfrukost blev återigen en påminnelse om vilka underbara vänner som jag har. Nu en timma med med skrivbordsbestyr, men först denna summering av helgen och bloggande. Det har varit en skön helg i en ganska krånglig vecka.

Delad glädje

Igår en hel dag i Trollhättan på judotävling. Tillsammans med nio härliga, kämpande barn och fyra ledare och föräldrar. Åtta av barnen gjorde sin första tävling utanför Färgelanda, men visade trots det varken rädsla eller osäkerhet. Trots många förlustmatcher så visade ingen på ledsamhet eller dåligt humör. Det bådar gott! Dessa goa killar är en del av flera killar och tjejer som nu är på gång och färdiga för att prova på att tävla. När det gäller det ser Färgelanda judoklubb ut att gå en fin framtid till mötes. För egen del är det fantastiskt att få vara med och dela denna glädje och de förväntningar som föds efter att få göra sin tävlingsdebut. Någon säger "Jag måste träna mer, så att jag kan vinna judomatcher", någon annan: "Jag hoppas att det snart blir en ny tävling så att jag får prova lite andra kast". Jag säger; "Se till att ha kul", då kommer jag också ha det.

Säsongsstart

Säsongen är i gång och jag klarade mig förhållandevis bra på för mig säsongens första fullkontaktpass. Det var skapligt med folk som hade mött upp till träningen, detta trots det snöoväder som dragit in i Dalsland under kvällen. Jag gissar att de var sugna på att känna på den nykorade "mästaren". Förövrigt verkade det som att det var många som kände precis som jag; Så gott att komma igång igen, träna hårt, träffa polarna och se framemot årets många roliga judoäventyr. Det här var roligt!

Jaaa!

En suddig bild från igår, ett kort ögonblick då jag drabbar samman med brorsan i en härlig "svängom" på mattan. Så skönt! Eric var också med och han verkade synbart taggad, liksom sina två kusiner som härjade runt på mattan. I kväll drar det igång igen och det skall bli så skönt!

Uppladdning

I morgon drar den officiella träningsäsongen för året igång. Denna morgon laddar jag upp med riktigt sköna klipp till frukost för att komma i rätta stämning. Tråkigt nog så finns det ingen film tagen när jag mötte min vän Tim på klubbmästerskapet. Men, det så faktiskt ut nästan exakt så här.

Dags att komma igång igen!

På facebook kan jag följa ynglingarnas dagliga träningsdos. De är i gång igen. Det springs, styrketränas och körs judo. 25-åringarna på klubben tycks vilja vara i god form när första ordinarie träning drar igång i januari. Jag misstänkar att en nykorad klubbmästares skalp står högt i kurs att ta. Antagligen finns det fortfarande lite sårad stolthet där ute som skall läkas.
Detta innebär att även tonåringarna snart är igång. Vi...äldre ..väntar, tar vår viloperiod för att läka och samla motivation för ännu en träningssäsong på mattan. Jag känner mig dock sugen på att komma igång nu! Känner mig redo för ännu en säsong. vet inte om jag klarar vänta drygt en vecka till. Denna känsla är förstås positiv och också resultatet av min framgångsrika slutkläm av höstsäsongen. Men de där killarna som är i dojon i kväll triggar igång mig. I morgon skall jag bestämma mig för när jag kör igång.

Bilder från klubbmästerskap och avslutning för året

Min vän Per Hellqvist kom förbi för att heja på mig

Kämpatag

Eric tänker vända

Timo och Tim kämpar om att få första poängen på övertid!

Fasthållning!

Underbara medalj!

Girl Power!

Karl jublar - Eric ser mindre nöjd ut

Vi tog medalj!

Några glada pojkar

Jag överst på pallen

Jag tillsammans med tvåan i min klass; Tim

Välkommen alla snälla barn

Nu kör vi tomten!

Alla vill ha klappar!

Några av söndagens kämpar

I'm much too young to feel this damn old

Allt kändes så bra inför kvällens träningspass och jag såg riktigt framemot det. Det blev inte bra alls. Jag tog slut tidigt, men kämpade på. Randoripassen led jag mig igenom. För jag ville så mycket, men kunde inget göra. Blev bortgreppad hela tiden, inga tekniker funkade.  I denna stund känns allt så tungt. Bara några få dagar kvar. Det finns sannerligen olika grader på god form.
Jag ringde min far från bilen på väg hem från jobbet. Jag ville be honom komma på söndag och se mig och Eric tävla. Det hade känns bra med hans stöd. Han var ju med redan från början. Sett alla mina matcher... Han sa; "Tommy...är det verkligen en så bra idé det här med att du skall tävla? Du är ju inte ung längre. Tänk på din...lever!


Just nu känns allt så tungt. Jag behöver lägga mig. behöver sömn. Behöver känna i morgon bitti att allt är ok. Inte denna tvivel, inte dessa textrader som mal i mitt huvud;


"The competition's getting younger 
Tougher broncs, I can't recall 
I'm much too young to feel this damn old 
All my cards are on the table with no ace left in the hole 
I'm much too young to feel this damn old"

Anmäld (KM bloggen)

I kväll kom anmälningslapparna upp inför årets klubbmästerskap. Gissa vem som skrev upp sig först? Precis! Nu är det officiellt; Tommy Widekärr gör comeback på tävlingsmattan.