Tidigt, tidigt. Men Eric är uppe trots att han är ledig och hamnar i vår säng framför teven. Det dröjer inte länge förän han hämtar gitarren, tar med sig den i sängen (precis så där som jag kan göra) och börjar spela. Han tycks tillslut funnit intresset. Intresset som driver en att själv ta fram gitarren. Det gläder ett fadershjärta enormt. Jag var inte gammal när jag fick min första gitarr av min far. Sex år fyllda och jag minns fortfarande Känslan, glädjen och euforin att få en alldeles egen gitarr. Jag hade spelat på min fars, men det här var något helt annat. En egen gitarr! Det här var tiden då barn i regel spenderade sin tid tvärtemot hur man gör idag. Alltså 90 procent av tiden utomhus och resterande tio inne. Nästan hela min "innetid" ägnade jag åt min gitarr. Jag satt själv på mitt rum, tränande på ackord och att byta snabbt. Jag spelade och sjöng 3 ackordslåtar som farsan lärt mig. Ganska snart kom jag på att de där tre ackorden kunde användas till så många fler låtar. Jag lärde mig mer ackord. jag spelade konternuerligt tillsammans med farsan. Jag lärde mig ännu mer. Med tiden blev musik en av de absolut viktigaste ingredienserna i mitt liv.
Det finns perioder då jag varit helt uppslukad av musik, att spela och jag blev nästan som i symbios med mitt instrument. Jag spelade i band, jag spelade själv, jag skrev låtar, både med sång och utan. Jag blev dock aldrig någon virituos på mitt instrument. Inte ens duktig. Kanske berodde det på att jag hade andra mål, att jag använda gitarren som ett verktyg för att förverkliga och skapa saker, snarare än att bli duktig på mitt instrument.
Nästan 40 år efter att jag fick min första gitarr, lever mitt intresse vidare. jag spelar fortfarande, även om det inte är så ofta. Jag känner fortfarande den där tillfredställelsen när jag får tillbringa tid med gitarren. När jag får spela och sjunga och egentligen bara få "stämma av" helt och hållet med mig själv.
