Jag somnade om igen, men utan välbehag.
Tredje gången jag vaknade hade det ljusnat och en ny arbetsdag stod för dörren. Jag ville somna om, fortsätta min dröm som jag precis ryckts upp ur, men det var försent, omöjligt, inte ett alternativ...
Och sedan gick allt med en väldig fart och trots uppriktiga försök, gick inte allt att hinnas med denna dag heller. Ett numera ett allt vanligare problem. Men jag hann att träna, eller..jag hann att åka till klubben och vara på mattan. Så mycket av träning blev det inte. Ibland undrar jag vad som gör mest ont; min sargade kropp, eller det faktum att jag faktiskt inte kan köra fullt ut, inte fajtas, inte deltaga i de flesta moment? jag inbillar mig själv att det gör gott för huvudet att ändå vara där, vara med mina vänner, att stå bredvid och inte vid sidan om. Nu sitter jag här i soffan. Mina knän värker, min vänstra axel lika så. Jag vet inte om jag orkar gå igenom det här igen, jag vet inte om jag orkar med denna väntan på att bli frisk. För en månad sedan körde jag för fullt, men saker och ting ändras snabbt.
Jag är trött och jag är medveten om att det gör mig mentalt svag. Ännu en dag närmar sig sitt slut. Ingen fågelsång, ingen skön dröm, ingen frisk vind som fyller mig med välbehag. Bara ett svagt brusande ljud i från teven och ett mörkt rum. Jag sluter ögonen, andas, andas djupt, tänker inte på någonting. Dagen är slut och när jag stapplar mig upp och går mot sovrummet har jag bestämt mig för att; "Jag gör en comeback till. Ingen skall få säga att jag inte deltog aktivt på träningarna i slutet. I den här kroppen finns det mycket judo kvar".
Och så lägger jag mig och hoppas på att vakna upp till en ny positiv dag.
