Jag och Paul Carrack i badrummet. Jag i duschen och han Paul som sjunger Any day now så där innerligt vackert för mig så att jag bara vill gråta.
Elvis Presley har sjungit den så många gånger med mig som lyssnare och kanske gör "The king" den bättre, men nu i denna stund, spelar det ingen roll...för det är jag och Paul nu..och det får mig att må bra. Och för ovanlighetens skull sjunger jag inte med. Bara lyssnar medan det varma strålarna från duschmunstycket gör mig lugn och smått harmonisk.
Just lugn och harmoni kan behövas då helgens sammanlagda händelser övervägande upprör. Ryska soldater är nu på väg från Krim mot Kiev enligt allra senaste rapport. En nyhet som jag inte vill ha, eller en profetia som jag hoppats skulle vara fel. Det är lätt att bygga upp ett rysshat i dessa tider. Ett hat som jag och omvärlden lätt skulle kunna vara utan. Att hata är ett av det mest primitiva vi människor kan göra. Mina känsla gör mig därför nedstämd och besviken på mig själv. Jag har ett flertal nätter suttit ner med jämnåriga ryska vänner och pratat Ryssland, världspolitik och omvärldens syn på Ryssland. Dessa samtal känns ytterst nyttiga nu att ha i bagaget då Ryssland ännu en gång väljer att göra det obegripliga hemska. "Så fortsätt sjung för mig Paul, jag behöver det sannerligen!
Att i sammanhanget ta upp Torontos andra raka förlust efter OS avbrottet känns i sammanhanget fel, men det måste ändå nämnas. För bland allt viktigt här i världen så får en otroligt oviktig händelse i sammanhanget mig både förbannad och uppgiven. "Så fortsätt sjung för mig Paul, sluta inte att sjunga any day now för mig."
