Dag 74 bryter jag bloggtystnaden. Efter det att jag tillbringat tid med gitarren och spelat Guy Clark låtar, sätter jag mig ner vid tangenterna och låter fingrarna få bestämma vad som skall präntas ner. Det är varken hjärtats eller hjärnans "röst", utan just mina fingrar. Allt annat tycks i mig vara ur funktion. Jag sätter på musik. Mer Guy Clark. Det är nedstämt så att det förslår. Ingen käckt "Houston kid" här inte. Vi snackar "Hell bent on a heartache"!. Vi snackar "Desperados waiting for a train". Jag uppskattar hur Guy spelar på gitarren. Jag uppskattar hans sätt att berätta en historia.
Om man någon gång lyssnat på klassiska plattan "Together at the bluebird café" där han tillsammans med Townes van Zandt och Steve Earle ger några förklaringar om livets viktigheter, är det inte svårt att förstå var någonstans jag helst skulle vilja befinna mig just nu.
För visst är det så att ibland känner vi oss bara som att vi vill "gömma" oss i en stor huvtröja, eller sitta längst in i ett hörn på en enslig bar eller vara ensamma med gitarren i ett mörkt rum..
För även om jag idag varit på en trevlig inflyttningsfika hos min bror och allt annat jag gör fungerar, Så har veckan varit jobbig och jag är sliten, trött och skadad. Det gör liksom ont lite varstans. Så jag låter fingrarna dansa fritt över tangentbordet och jag bryr mig varken om dur eller moll. Det är en sådan där kväll, i en sådan där vecka som vi alla ibland har. Det är antagligen varken lättare eller svårare.
