Jag vaknar lagom till att den "sena matchen" i Chicago börjar och jag blir påmind om att jag fortfarande inte är frisk. Jag känner mig febrig och i allmänt dåligt tillstånd, tar ett par Alvedon och bäddar ner mig i soffan. Toronto gör första målet, men Chicago håller i och nu i tredje ligger Toronto under med 3-4 och det ser ut att bli den tionde förlusten på de senaste 11 matcherna. Likt Brynäs verkar allt tagit slut nu. Orken, viljan, förmågan. Men Toronto har 20 matcher kvar att spela och jag inser att det kommer bli en mycket smärtsam avslutning för mitt sargade Torontohjärta. Jag tänker på min son som redan gett upp laget; något helt otänkbart och något jag skall ta med honom längre fram, men samtidigt inser jag att han gjort något befriande. Han är fri nu .
Morgonen är tidig. Mörkret fortfarande inte redo att ge vika. Men en ny dag är nära och jag måste troligtvis ännu en gång försöka hantera besvikelsen över ännu en misslyckad natt. Försöka leva dagen som om att det finns viktigare saker än hockey.
