För första gången (iallafall känns det så), åker Eric iväg själv till träningen och jag blir kvar hemma. Jo, ibland åker Anette med, men då brukar jag ändå snart vara där. Det känns konstigt att inte vara med när han är på klubben. Och det känns konstigt denna kväll när Erics tränare; Tim kommer och hämtar upp honom och jag står ute för att ...liksom vinka av...
Eric ler vinkar åt mig, vänder sig mot Tim och frågar; "skall jag sitta fram, eller ba.." Fram förstås", hör jag Tim säga och Eric ler stolt och utan att kasta ens en liten blick mot mitt håll hoppar han in i framsätet och påbörjar en konversation. Bilen backar bakåt, svänger med hjulen åt höger och så...försvinner de. Och helt plötsligt infinner sig den där tomheten, saknaden och...gud hjälpe mig; tänk om det händer någotkänslan! Han kanske skadar sig på träningen när jag inte är med!
Jag är mycket sällan borta från en judoträning. Jag är nästan aldrig sjuk och det bidrar förstås till en bra närvaro. Jag är ofta småskadad, har ont, eller värk, men har lärt mig att leva med det och framför allt att träna med det. Men den här influensan är inte att leka med. Jag tar mig inte till någon träning med den. Det gör mig nedstämd. För lika mycket som att jag skulle vilja vara med när Eric tränar, skulle jag vilja träna själv. Träffa polarna, skratta, tjata, svettas, bråka, glädjas, vara känslosam. Allt det där som jag annars kanske inte tänker på, men saknar så förbannat nu när jag inte kan vara med.
