Jobbig morgon och kämpigt att ta sig iväg. Samma visa idag som igår. Förkylningen tycks fortfarande hålla ett stenhårt grepp om mig och speciellt på morgonen. Och i bilen i morse spelade jag Sheryl Crow högt, högt, massa omspelningar av "Gasoline" för att komma igång, utan att lyckas och följde sedan upp med massor av Lenny och skrikande gitarrer och när det inte funkade slängde jag in Mauros akustiska platta i spelaren och körde som i trans den sista milen till Vänersborg. Autopilot på - föraren bortkopplad.
Ett antal timmar senare i bilen hem lyssnar jag på radion, lyssnar på kvart i fem ekot. Det är Saab och förhoppning om att produktionen kan komma igång igen om 2 veckor och jag stönar högljutt i min ensamhet över hela Saabeländet och slänger i en ny platta i spelaren. Springsteen denna gång och jag trycker fram några låtar för att komma till just den stämningsfulla låt som jag tror mig behöva just nu. Ibland kan Bruce Springsteen faktiskt göra underverk. E street band laddar upp med ett effektfullt intro och jag rycks genast med. När sedan "big man", alltså Clarence Clemons fullkomligt exploderar med sin saxofon är jag slutligen väckt, vaken, pigg, osjuk och befriad. Denna stora man som nu är död, alldeles nyligen, han som spelat med Bruce sedan tidigt sjuttiotal, men också med storheter som Aretha Franklin och Roy Orbison får tillslut igång mig igen och jag tänker på hur fantastiskt det är med musik, hur helande det kan vara och ...befriande.
Clarence var en stor man. Även till växten och jag minns en intervju med Little Steven för några år sedan, där han berättade hur Bruce och alla i bandet fick sina smeknamn. De skulle spela på en rockklubb en kväll och Clarence ville som vanligt göra en kraftfull entré, men när han öppnade dörren lossnade den från gångjärnen.
Det kan man kalla entré.
Nu hemma och Temple of soul streamas ut ur mitt kraftfulla mediacenter. Temple of Soul - Clarence egna band där han var "boss". Fast egentligen var han det oavsett vilken konstellation han deltog i. Han både sågs och hördes. Ännu en stor musiker och artist har gått ur tiden. Men oavsett vilket, är Clarence här och nu, denna dag, högst levande hos mig.
