Jag ringde mina föräldrar i helgen för att få en statusuppdatering. Jag hade inte pratat med dem på ett tag. Min far lät både pigg och entusiastisk. Det gjorde mig glad. Det visade sig att min bror skulle komma "hem" på torsdag. Min bror; läraren med 10 veckors sommarsemester som lägger en betydande del av den hos mina föräldrar. Eller kanske mer precist; i den musikstudio som han och min far har skapat. Och det var med sådan glädje som min far berättade detta. Som att det skulle vara den bästa nyheten på länge. Så rörande, men också för mig så ofattbart. Jag som precis "vinkat" av ett barn som tagit sitt flyttlass för att skapa sig ett eget hem, fattar det inte. En tillfredställelse att barnen blir äldre, att de har det bra, att de en dag flyttar, blir vuxna och självständiga och allt det där som gör att jag och A skall få så mycket tid för varandra och kunna göra allt det där vi pratat om...
Jag säger "jag förstår inte. Han blir väl kvar hela sommaren?" Jag säger det som om det skulle vara något hotfullt , något jobbigt, något... Min far avbryter mig i mina hastiga tankebanor som likt loopar far runt i mitt huvud. "Nämen det är ju roligt, det är ju ett sällskap och vi gör massor av roliga saker tillsammans som att spela, träna, ja ...massor". "Jovisst", tänker jag, men jag säger det inte, utan förblir tyst i andra änden av linjen. Visst förstår jag. Min bror är ett mycket trevligt sällskap. Och kanske är det för att min far vet att min bror en dag kommer åka hem till sig igen, som han är så avspänd och förväntansfull. Och det slår mig att jag vill bli precis en sådan där far som han är när jag också är sextio något...Att jag då längtar hem barnen för lite liv och rörelse och vill att de skall stanna länge, länge, länge.
