Dricker dagens första kopp kaffe och kanske är det just med anledning av bristen på denna svarta dryck som jag inte på något vis lyckats komma upp i tillräckligt god standard för att att kalla detta en god dag. För så är det väl med oss människor generellt; att vi letar efter anledningar till att saker och ting inte blir som man vill...
Jag var en av de som i natt var uppe för att se President Obamas tal till nationen, the state of the union. Som man kunde ana så skulle talet handla mycket om vikten av samarbete över partigränserna. Något som jag personligen tror blir mycket svårt, för att inte säga omöjligt så länge som Barack Obama är president. Vid något tillfälle så nämnde han också de svårigheter landets befolkning stått inför under de senaste året, men menade att ingen trots detta längtade sig bort från USA. Där tror jag att han har fel, mycket fel. Så var det säkerligen en gång, men saker och ting har ändrat sig och de rapporter som jag nu får från det stora landet på andra sidan av atlanten är, längtan bort, uppgivenhet och vrede. President Obama har skapat en amerikansk identitetskris och en utbredd rädsla för att landet förlorar sin världsledande ställning. Detta är förståss inte bra och förutom landets medborgares egna vrede, finns det all anledning för oss utanför USAs gränser att oroas för detta faktum. Att Obama kom som någon slags frälsare (som han aldrig var och aldrig kommer kunna bli)kommer bli hans fall. Självklart är det omöjligt att leva upp till alla de förväntningar som omänskligt lade på hans axlar. USA är inte som andra länder och Barack Obama är inte som USA. Alltså en omöjlighet och vad vi nu kommer se i två år framöver är en status quo liknade situation som både är skadligt för USA och resten av världen.
Mycket av mitt intresse dessa dagar rör sig i internationella nyheter. Främst kanske om vad som händer i Tunisien och Egypten. Det talas om att även regimen i Egypten kommer att falla, som den gjort i Tunisien. För det tror jag dock att förutsättningarna ser ganska dystra ut. Egypten har 70 miljoner mer invånare och inte alls den stora medelklass som vuxit sig stark i Tunisien. En stark medelklass som visat sig så viktig för att få igång och genomdriva demokratiprocessen. Egyptens medborgare har en nästan omöjlig uppgift framför sig för att nå en demokratisk ordning. Förhoppnings har jag fel i denna slutsats.
Jag var en av de som i natt var uppe för att se President Obamas tal till nationen, the state of the union. Som man kunde ana så skulle talet handla mycket om vikten av samarbete över partigränserna. Något som jag personligen tror blir mycket svårt, för att inte säga omöjligt så länge som Barack Obama är president. Vid något tillfälle så nämnde han också de svårigheter landets befolkning stått inför under de senaste året, men menade att ingen trots detta längtade sig bort från USA. Där tror jag att han har fel, mycket fel. Så var det säkerligen en gång, men saker och ting har ändrat sig och de rapporter som jag nu får från det stora landet på andra sidan av atlanten är, längtan bort, uppgivenhet och vrede. President Obama har skapat en amerikansk identitetskris och en utbredd rädsla för att landet förlorar sin världsledande ställning. Detta är förståss inte bra och förutom landets medborgares egna vrede, finns det all anledning för oss utanför USAs gränser att oroas för detta faktum. Att Obama kom som någon slags frälsare (som han aldrig var och aldrig kommer kunna bli)kommer bli hans fall. Självklart är det omöjligt att leva upp till alla de förväntningar som omänskligt lade på hans axlar. USA är inte som andra länder och Barack Obama är inte som USA. Alltså en omöjlighet och vad vi nu kommer se i två år framöver är en status quo liknade situation som både är skadligt för USA och resten av världen.
Mycket av mitt intresse dessa dagar rör sig i internationella nyheter. Främst kanske om vad som händer i Tunisien och Egypten. Det talas om att även regimen i Egypten kommer att falla, som den gjort i Tunisien. För det tror jag dock att förutsättningarna ser ganska dystra ut. Egypten har 70 miljoner mer invånare och inte alls den stora medelklass som vuxit sig stark i Tunisien. En stark medelklass som visat sig så viktig för att få igång och genomdriva demokratiprocessen. Egyptens medborgare har en nästan omöjlig uppgift framför sig för att nå en demokratisk ordning. Förhoppnings har jag fel i denna slutsats.
