Anonymitet

Jag tittar på kvällsöppet och debatten om "näthatet". Ett intressant och aktuellt ämne som borde få ett större utrymme i den dagliga debatten. Dilemmat är anonymiteten. Samtidigt som jag försvarar varje människas rätt till att vara anonym, så har jag ingen förståelse för människor som döljer sitt hat och dolda agendor i anonymitetens mörka rum. För mig är dessa människor fega och simpla. Ofta hörs anledningen till anonymiteten i dessa fall vara att man är rädd för vad som kan hända en. Att man är rädd för att bli av med jobbet, utesluten i något samfund eller en förening, eller att något skall hända med ens familj. Alla dessa anledningar är förrståss goda, men något man måste vara beredd att offra om man provocerar till ett smutsigt krig. Robert Aschbergs förslag om att anonyma hatskrivare borde identifieras och hängas ut offenligt tycker jag därför är ett utmärkt förslag. För ett par år sedan blev mitt egna bloggande en anledning till att utsätta mig och min familj för det anonyma hatets mörka rum. Idag tar jag så gott som aldrig in kommentarer till mina inlägg. Jag kan stundtals vara ganska vass och hård i mina formuleringar och ibland kritiserar jag andra människor med vad som kan uppfattas, en hård ton. Men jag gör det öppet och ställer upp på konfrontation och diskussion. Ibland går jag för långt. Då får jag också ta konsekvenserna. Att vara publik får inte vara en förevändning för att man får säga och skriva vilka vidrigheter som helst. Att göra det beslöjad av anonymitet är fegt. Feghetens ansikte får aldrig lysa klarast i vårt samhälle.

Published with Blogger-droid v1.6.4