Sensommarmorgon i Ellenö

Av sommarbloggare Ronny Widekärr

Nattens täcke sveper sig över den glasklara dagens muntra egenskaper. Dessa ständiga skiftningar undkommer ingen - allra minst mig själv. Klockan är cirka fyra på morgonen. Jag har just lämnat källaren och musiken för att istället känna atmosfären av höstens, i detta skede, trevande försök att undanröja sommaren. Det enda vi med säkerhet vet är att vi ska dö och därtill även att sommar blir höst, höst blir vinter… http://soundcloud.com/ronwid/morgon-pa-nya-ang

Jag tar på mig min gamla slitna jeansjacka och ett par rejält tilltagna gröna stövlar och naturligtvis min keps som säkert redan 1994 var påtagligt luggsliten. Jag låser upp dörren och ger mig ut i den svala och tidiga sensommarmorgonen. Vanligtvis brukar jag nu ta till höger, i riktning Torps kyrka. Det var länge sedan nu, jag och min bäste vän Johan R, stjärnklara nätter satt på kyrktrappen och filosoferande samtidigt som vår gemensamma blick hade fokus på Herrestads tevemast långt borta i fjärran.

Men som sagt - jag väljer att inte gå höger. Jag hoppar över det vita staketet och tar vänster i riktning Nya äng via Ellenös reningsverk. Vinden ruskar i lövträden och skapar ett tilltalande brus samtidigt som ett oidentifierbart djur, troligtvis en grävling, rasslar till i diket strax framför mig. Vad jag däremot inte hör är fågelkvitter. Och det saknar jag. För lite drygt en månad sedan var just detta fågelkvitter en stor del av nattens lockelser. När skulle den brokiga skaran fåglar börja sjunga: klockan 03:10 eller kanske redan 03:08?

Nu står jag nere vid reningsverket och tittar ut över den vackra Ellenösjöns gnistrande vatten. Dock störs jag något av reningsverkets mullrande. Jag väljer därför att följa åkerkanten som bildar en naturlig gräns mellan sädesfält och skog; efter en kortare sträcka i åkerkanten väljer jag slutligen att ta vänster för att därmed tränga in det täta buskars som för cirka tjugo, trettio år sedan var en glänta. Vad många inte vet är att här döljer sig en djurkyrkogård. Här ligger nämligen en Karelsk björnhund begravd. Därtill två kaniner och en katt. Nu närmar jag mig mitt slutmål. Platsen som för 100 år sedan var en gård. Av detta minner blott ett äppeltråd och intet mera. Förövrigt är inte Nya äng en äng längre utan snarare ett mellanting mellan buskars och ungskog.
Och så slutligen - nu sitter jag på berget. Bakom mig ligger Nya äng och framför mig ser jag den gula åkern, skogarna och de röda stugorna strax intill Ellenösjöns strandkanter.

Därmed är cirkeln sluten och jag kan inte annat än att ändligt knyta an till mitt första blogginlägg denna sommar som handlade om att komma tillbaka till sin hembyggd. Nu är jag tillfredställd, mätt och belåten på Ellenö, sommar och naturupplevelser. Därmed tackar jag för mig, packar resväskan och far hem till Stockholm.

Nog

Surgubben

Av sommarbloggare Kent Nilsson

Som flitig läsare av Tommys blogg har det givetvis inte undgått mig att Färgelanda har tagits över av ett gäng ungdomar som terroriserar bygden kvälls- och nattetid. I flera blogginlägg har Tommy skildrat sin frustration över att få sin kvällsro och nattsömn störd. På samma gång som jag sympatiserar med Tommy, kan jag inte låta bli att skratta inombords. Min gode vän håller nämligen på att utvecklas till en fullfjädrad surgubbe.

Under min uppväxt hade jag förmånen att stöta på ett flertal surgubbar. Jag minns särskilt en som var extra tacksam att reta. Denne hade av någon anledning stört sig på att några få barn spelade fotboll på en liten gräsplätt framför hans balkong som låg på bottenplan. I sann surgubbsanda hade han skällt ut barnen och bett dem att omedelbart avlägsna sig platsen. Det var det bränsle som barnen behövde. Snabbt sammankallades fler och innan surgubben visste ordet hade spelet omvandlats från två-manna till fulla elvamannalag med avbytare. Resultatet blev självfallet att surgubben blev ännu argare. Vartefter utvecklades fotbollsspelandet till ett mer systematiskt och renodlat terroriserande, vilket möjliggjorde att även de som inte var idrottsintresserade kunde delta. Som mest vill jag minnas att vi var över 50 barn som alla bar på den där speciella glöden i våra ögon. Klimax nåddes när ett av barnen vågade sig ända fram till surgubbens balkong och väl där lyckades dra på en så hård spark att plåten, som jag vill minnas, skälvde i flera minuter efteråt. Eftersom surgubben alltid hade persiennerna neddragna var spänningen olidlig. Satt han där inne och tryckte eller var han inte hemma? Han var hemma och han observerade hela händelseförloppet. Det som sedan skedde tillhör ett av de starkaste minnen jag har från min barndom relaterat till surgubbar. Mannen valde nämligen att göra det största misstag en surgubbe kan göra - han försökte att fånga barnet som utdelat sparken. Resultatet blev dock inte vad han hade tänkt sig. Han snubblade nämligen när han skulle häva sig över balkongräcket och stöp i backen med full kraft. Därmed var kampen över och vi barn stod som segrare. Även surgubben blev något av en vinnare på kuppen, eftersom all terror upphörde efter incidenten. Jag antar att alla inblandade kände att det hela nu hade gått för långt. Det som sedermera skedde var att jag och de andra barnen växte upp, medan surgubben genomgick en metamorfism och återuppstod som en snäll pensionär vars huvudsysselsättning blev att mata duvor i parken.

Min erfarenhet av just denna surgubbe är till stora delar symptomatisk för den process genom vilken en mansperson övergår från att vara ljuv ungdom till surgubbe för att därefter omvandlas till en fridfull person med hög toleransnivå för ovälkomna händelser i sin omgivning. Den relativt begränsade kunskap som ännu så länge finns inom området har dock inte lyckats fastställa en entydig förklaring till vad som gör att några av oss utvecklar denna unika förmåga, medan andra inte gör det. De flesta är emellertid överens om att förutsättningen för att kunna bli en surgubbe är att man någon gång i sin ungdom själv har terroriserat en. Det handlar alltså om en form av genealogisk evolution som i princip är omöjlig att stoppa. En mer noggrann litteraturgenomgång visar också att det finns fem typiska kännetecken på att en mansperson med ungdomligt patos håller på att omvandlas till en surgubbe. Dessa är:

• Personen har helt upphört med att titta på ZTV och MTV (han har helt enkelt inte tid, eftersom han tillbringar den största delen av dygnet vid fönstren)

• Personen söker stöd och sympatier från sin omgivning för de oförrätter som upplevs äga rum (omgivningen ber dock mannen att lugna ner sig och dra sig till minnes hur det var när han själv var ung - vilket personen i fråga givetvis inte kan komma ihåg)

• Personen kliver alltid upp ur sängen vid minsta oljud i närområdet (detta kan även vara ett tecken på att mannen dras med sömnproblem till följd av ökat åldrande)

• Personen har alltid en kikare, ett anteckningsblock och en kamera i närheten av ett fönster (för att därigenom kunna dokumentera buset utifall att polisen gör en razzia och den hårt under-cover-arbetande mannen kallas in som åklagarens främsta huvudvittne)

• Personen talar ofta om vilka aggressionshandlingar han skulle kunna utföra om han valde att fysiskt konfrontera buset (men ingen fysisk konfrontation sker, eftersom manspersonen då upphör att vara surgubbe och skulle i så fall övergå till att bli en fridfull äldre herre med hög toleransnivå för ovälkomna händelser i sin omgivning)

För mig överensstämmer i princip tre av de fem kännetecknen, vilket gör att jag för närvarande befinner mig någonstans mellan ljuv ungdom och surgubbe i processen. Inom de närmsta åren räknar jag dock med att utvecklas till en fullfjädrad surgubbe i likhet med vad Tommy redan är på god väg att bli. Slutligen bör också nämnas några ord om hur framtiden ser ut för surgubben. I takt med vår ökade användning av IT, förespår många, däribland jag själv, att framtidens surgubbe kommer att ge buset den stimulans de ute efter genom att nyttja sociala medier. Detta är också något som redan förefaller ha påbörjats på vissa mindre orter runt om i vårt avlånga land :-)

Det var allt från mig som gästbloggare för den här sommaren. Hoppas att ni läsare får en fortsatt trevlig sommar. Själv börjar jag arbeta på måndag, vilket faktiskt ska bli roligt.

Kent

Dags att knyta ihop säcken

Av sommarbloggare Lars Bäcker

Jag skriver detta efter min första arbetsdag efter semestern. Deppigt, men jag har inte gett upp. Semestern må vara slut, men inte sommaren! Kassen med badgrejor står packad, och min lilla eka ligger i sjön. Kommer det bara en solig eftermiddag, så… Men jag är en obotlig optimist. Badgrejorna kommer jag att packa upp i november, och båten fryser fast i isen över vintern. Igen. Men jag behöver sommaren, jag behöver minnet av den som varit och hoppet om den som skall komma. Tisdagar i november finns det tillräckligt av, med snöslask i skorna, förkylning och övertid med nåt försenat projekt. Jag behöver min sommar.

Idag slog Ljungskile Hammarby med 3-1 på bortaplan. Jag minns senaste gången Ljungskile var uppe i allsvenskan, och Hammarby kom på besök i premiäromgången. Efteråt visade det sig att bussarna med Hammarbys supportrar hade parkerat på rad bredvid vår bil. Det var livligt. Jag hoppas på en bra höstsäsong, jag vill absolut hinna se ett par matcher! Annars var det premiär för engelska matcher på stryktipset i helgen. 10 rätt och mersmak. Engelsk fotboll är traditionstyngd för mig. När man satt en lördageftermiddag på -70 talet och såg Stoke City spela 0-0 mot Luton Town i hällregn på en leråker… Ahh, äkta fotboll!

Om två dagar firar jag nioårig bröllopsdag med min fru. Härligt! Tommy presenterade mig ju som gästbloggare med att han såg fram emot att få våra diskussioner recenserade, eftersom vi representerar två olika politiska partier. Tyvärr, men – vi kan enas för det mesta! Det är nog mer så att vi har varsin infallsvinkel, Inger tänker mer utifrån människan, jag tänker mer utifrån systemet. Naturligtvis måste systemet fungera för människan, och människan fungera i systemet. Det är svårt det här med att se alla aspekter… Men genom att prata med varann kan vi hjälpa varann på vägen. Jag tror att man gör klokt i att inte låsa sig för mycket i olika -ismer, särskilt på lokalplanet. Här kan ju ”värdekonservativ” i själva verket betyda att man vill ha tillbaka 90-begränsningen på 172:an.

Hur som helst, här knyter jag ihop säcken om mitt gästbloggande. Jag har haft kul medan jag skrev, hoppas du haft nöje av att läsa. Tack till Tommy för utrymmet. Tack också till Kent och Ronny, Jag har verkligen gillat era inlägg. Vi ska dagen till ära ha två listor! Dessutom spegelvända, så bäst kommer sist. Svenska respektive utländska idrottsmän med attityd! Varsågod!

Svenska idrottare som inte ber om ursäkt:

3. Zlatan Ibrahimovic – jo, han vet att han är bäst.

2. Frank Andersson – det är ingen pose, det är Frank.

1. Patrik Sjöberg – från klarhet till klarhet. Respekt.


Utländska förebilder av blandad karaktär:

3. Nigel Mansell – sann självsäkerhet.

2. Vinnie Jones – försök stirra ner Vinnie om du kan!

1. Mohammad Ali – mästaren. Alla kategorier.

Jag som skriver dessa rader heter Lars Bäcker. Jag hoppas få se Chuck Norris visa att alla skämt om honom är underdrifter.

Konsekvensen av att vara obehörig men ändå inte

Av sommarbloggare Ronny Widekärr


Det må ha varit i en mycket snäv litterär genre jag som sommarbloggare rört mig i - det mesta som varit adresserat från undertecknad har handlat om musik i allmänhet och gitarrer i synnerhet. Följaktligen inget som är relaterat till skolans värld (vilket Tommy nog hade tänkt). Visst, jag skulle kunna skriva om vad jag anser om lärarlegitimation, den nya läroplanen eller huruvida eleverna ska få ha mössa på sig i klassrummet eller ej; vikten av att ha en väl fungerande likabehandlingsplan eller varför 45 timmars arbetsvecka med sommarlov är att föredra framför 40 timmar och 5 veckor semester. Nu blir det nog inte så.

Om någon vecka startar skolan igen. Återigen kastas man brutalt in i den krassa verklighet som skolans väggar har att erbjuda frustrerade men förhoppningsvis högt presterande lärare och elever. Inom kort står man i ett klassrum och undervisar eller sitter i sitt arbetsrum och rättar… men vänta lite! Denna terminen blir det annorlunda för mig. Detta med anledning av att jag är obehörig. Jag har förvisso en lärarexamen och massor av högskolepoäng men det hjälper inte långt när man därtill undervisar i ämnen som ligger bortom horisonten svenska och historia. Konsekvensen blir att skicka bland annat mig på lärarlyftet, vilket innebär att jag återigen kommer konfronteras med Uppsalas gamla lärosäte. Alltså blir det att ta av sig lärarkostymen för att återigen under en termin påkläda sig studentens fryntliga anlete. Jag ser framemot detta. Men i väntan på att åter få träda in i mitt nygamla liv kommer jag fortsätta med det jag gillar allra bäst: umgås med mina gitarrer.

Kommuner kanske trots allt går att förstå sig på?

Av sommarbloggare Kent Nilsson

I mitt förra inlägg beskrev jag min allra första arbetsrelaterade kontakt med en kommunal organisation. Som framkom fick jag sparken två gånger inom en och samma vecka från den kommun som jag sommarjobbade åt. I det ena fallet på grund av att jag hade varit alltför effektiv i mitt arbete och i det andra därför att jag hade varit ineffektiv. Denna gång tänkte jag belysa delar av min egen och andras forskning kring just effektivitet i kommunala organisationer.

En av de vanligare kommentarer som jag får i min roll som forskare är att kommuner är mycket mer ineffektiva i jämförelse med privata företag. Många ser företagen som förebilder och anser att kommunerna borde ta efter dessa i större utsträckning för att därigenom kunna bli effektivare. De få tänker på är att det finns olika sätt att definiera och mäta effektivitet. Den effektivitet som de flesta talar om i dessa sammanhang är den typ som gäller inom privat sektor. Kortfattat handlar effektivitet där om att få ut så mycket som möjligt av varje resursenhet (kapital, arbete, material mm) som sätts in i verksamheten för att därigenom kunna maximera vinst och lönsamhet. För att åstadkomma detta krävs bland annat att produktionsprocesserna är väl samordnade. God samordning reducerar nämligen risken för resursslöseri, vilket är något som i mycket hög grad hämmar möjligheterna att vara effektiv. Därför vill företagsledningar vanligtvis att deras underställda medarbetare ska tänka och agera på ett någotsånär likartat sätt, eftersom detta utgör grunden för god samordning. Så långt inget konstigt. Det som däremot ofta förbises i jämförelserna mellan privat och offentlig sektor är att förutsättningarna för att kunna uppnå god samordning, och därigenom hög effektivitet, inte enbart avgörs av det som sker inom organisationerna.

Som privatperson kan man som bekant välja att bli ägare till ett företag genom att köpa aktier i företaget. I enlighet med rationellt grundad ekonomisk teori ska man köpa aktier i de företag där avkastningen förväntas bli som högst. I praktiken håller inte alltid denna teori. Exempelvis har porr- och vapenindustrin historiskt sett uppvisat mycket god lönsamhet, men på grund av den något oetiska verksamhet som bedrivs inom dessa branscher, väljer en hel del presumtiva aktieägare bort företag som bedriver denna typ av verksamhet. Många väljer hellre att placera sina pengar i en verksamhet som på något sätt överensstämmer med ens uppfattningar och värderingar om vad som utgör sund och hållbar verksamhet. Det kan handla om allt från miljö- och arbetsrelaterade kriterier till rena intresseområden som ligger till grund för aktieköp. Genom detta uppstår därmed en form av samordning i tanke och handling mellan de som äger företaget (aktieägarna) och den verksamhet som ledningen och medarbetarna bedriver. Man har med andra ord någotsånär lika uppfattning om vad som ska produceras och hur detta ska gå till. Samordning uppstår även mellan företagen och dess kunder. I en marknadsekonomi kan kunder i de flesta välja vem de ska handla av och vem de inte ska handla av. Liknande urvalsprocedurer kan också göras av företagen. Utmaningen för varje företag är givetvis att betjäna sina kunder på bästa sätt, men eftersom ”kunder” inte en homogen grupp, väljer många företag att lägga särskilt fokus på vissa utvalda kundsegment. På så sätt prioriteras vissa kundgrupper, medan andra ges lägre prioritet. Genom detta kan företagen specialisera sin produktion av varor och tjänster mot att tillfredsställa den särskild utvalda gruppen av kunder, vilket innebär att det uppstår en form av samordning i tanke och handling mellan företagen och dessa kunder. Därmed ökar också möjligheterna att vara effektiv. Resurser behöver nämligen inte slösas på de kunder som företagen har fastställt som olönsamma utifrån det sätt man har valt att konkurrera på marknaden.

Går vi nu över till våra kommuner, finns inte samma möjligheter till samordning mellan organisation, ”ägare” och ”kunder”. En kommun ”ägs” av de som är skrivna i kommunen, vilket som grupp betraktad vanligtvis är allt annat än homogen. Där finns sannolikt de som önskar att kommunen skulle sänka skatterna genom att dra ner på servicen och de som tycker precis tvärt om. Sådan oenighet är knappast något som främjar god samordning mellan organisationen och dess ”ägare”.

Ännu större svårigheter att uppnå samordning finns när det gäller relationerna mellan kommunen och dess brukare (kunder på företagsspråk). Denna grupp representerar ett brett spektrum av behov och önskemål som gör det nästan omöjligt för kommunerna att fullt ut tillfredsställa - vilket de måste. En kommunal organisation kan nämligen inte hur som helst välja ut en viss grupp av brukare att betjäna på bekostnad av andra. Det är den kommunala likabehandlingsprincipen (se Kommunallagen 1990 kap 2 § 2) som förhindrar detta. Därmed är det svårt få till stånd en god samordning mellan organisationen och dess ”kunder” beträffande vad som ska produceras i form av tjänster och service samt hur detta ska gå till. Till allt detta ska också läggas att en kommunal organisation inte heller bör vara helt samordnad i tanke och handling på det interna planet. Faktum är att alltför god samordning till och med kan utgöra ett existentiellt hot mot denna typ av verksamhet. Vem är exempelvis villig att betala skatt till en organisation vars framröstade politiker tycker lika som sina politiska motståndare? Ur ett samordnings- och effektivitetsperspektiv skulle detta förvisso vara gynnsamt, men knappast ur ett demokratiskt perspektiv. Sammantaget innebär ovan resonemang att en kommun aldrig kan bli lika effektiv som företag som verkar inom konkurrensutsatta marknader. I alla fall inte i enlighet med den definition av effektivitet som gäller inom privat sektor.

En viktig framtidsfråga som vi alla bör fundera över är om vi verkligen vill att våra kommuner (och även andra offentliga organisationer) ska bli lika effektiva som företagen. Ska vi till exempel fortsätta med att konkurrensutsätta offentlig verksamhet för att uppnå bättre samordning och effektivitet? Forskning har visserligen visat att denna typ av kommunal reformering ökar effektiviteteten för den verksamhet som bedrivs, men att detta många gånger sker på bekostnad av likabehandlingsprincipen. Företagen som tagit över de kommunala uppdragen är nämligen inte alltid intresserade av att betjäna de kunder som anses olönsamma. Det kan handla om allt från äldre som behöver hemtjänst men som bor för långt bort från centrumkärnan, till barn i behov av särskilt stöd inom grundskolan. Mot bakgrund av att våra äldsta organisationer är offentliga (religiösa samfund och universitet är två typexempel), medan medellivslängden för företag är cirka 8 år, borde vi kanske snarare fundera på hur vi ska definiera och mäta effektivitet för offentligt finansierad verksamhet. Vi ska givetvis inte ge upp tanken på att offentliga organisationer kan bli effektivare, men däremot bör vi sluta jämföra dessa med företag. Det är som att jämföra äpplen med grävskopor.

En andens man

Av sommarbloggare Lars Bäcker

Lars i djupt andligt samtal med prästen och vännen Sigge Widekärr



I dag tänkte jag ta upp ett viktigt, men oerhört svårfångat ämne. När jag sätter fingrarna på tangenterna har jag ingen riktigt klar bild av vart det kommer att ta vägen. Men, full fart mot Kylsäter! Kära församling, ämnet för dagens betraktelse är andlighet. Jag tror nämligen att det är nödvändigt att ha någon form av andlighet, kalla det sedan vad ni vill. Vissa säger religion, andra säger livsåskådning. Att följa en kodex, underkasta sig en disciplin eller följa en mästare. Kanske till och med vara ett fotbollsfan? Tapetsera väggarna med Metallica-posters? Nja, kanske inte. Eller? För varför säger jag då att det är nödvändigt med andlighet? Vet jag ens vad det är? Om jag säger att vi pratar om en vilja att åstadkomma något positivt med sig själv och sin omgivning, hur låter det? En vilja att förbättra världen, hur lokalt man än gör det. För det måste ändå vila på positiv grund, en strävan efter förbättring. Det finns ju gott om övertygade människor som inte bidrar till något bättre. Alla de som verkar för ökad intolerans. De som anser att världens orättvisor är huggna i sten, eller av gud givna. De som går omkring och hatar. Vi tar några exempel, så får vi se om det går att bena ut. Låt oss börja med ledarna för organisationer med riktigt lågavlönad personal, som i ett andetag förklarar att så måste det vara, för det finns helt enkelt inga pengar. I nästa andetag motiverar de sina egna ersättningar med att just deras unika kompetens och extrema ansvar… Nä. Det funkar inte, va? En ledare som inte är villig att dela sina följares lott får ingen med sig. Då finns ingen andlighet, ingen filosofi och troligen ingen framgång. Det är inte andlighet, det är självintresse. Eller låt oss halka över på religionen. Jag är själv inte religiös i någon egentlig mening, och det finns det skäl till. I mitt fall kan man kalla den Schartauanismen, men låt oss för enkelhetens skull kalla den för stofil-falangen inom kyrkan. Men det jag lärt mig i kristendomskunskapen, söndagsskolan och konfirmationsundervisning, och för all del läst i egna bibelstudier säger en sak. Stofil-falangen säger en annan sak. Essensen i Jesus budskap var kärlek till och tolerans av nästan, och vårt lika värde inför gud, korrekt? För att ta det mest aktuella och för all del flagranta exemplet jag kan komma på – hur i himmelens namn är det med den bakgrunden möjligt att det finns präster som är motståndare till samkönade äktenskap? Ja, jag vet, jag har hört det till leda, bibeln säger att bla bla mellan kvinna och man… Nä. Funkar inte. Pro primo är det stofil-falangen som avgjort vilka texter som alls finns med i bibeln. Pro secundo är det stofil-falangen som gör sig till uttolkare av texterna. Att ägna X antal års studier åt att komma fram till en religiös ståndpunkt som går rakt på tvärsan med andemeningen i profetens budskap är inte andlighet. Det är bara ett sätt att motivera sina fördomar. Det finns heller ingen brist på hatrörelser, vilket är ett specialfall. Utövarna anser sig inte sällan vara extremt andliga. I själva verket är de bara extremister, politiskt och / eller religiöst. Men om man inte har ett syfte att förbättra sig själv eller sin omgivning, så hjälper inte asketism, meditation och disciplin. Att ha som mål att fördriva och förgöra kan aldrig vara andlighet. Det är bara ett utslag av litenhet. Eller ett av tidens tecken, att tala om positiv särbehandling. Så korkat! Det är som att säga: nej, vi diskriminerar ingen. Vi bara exkluderar vissa grupper. Så vad är då andlighet, har vi närmat oss svaret? U.S. Army har använt sloganen ”Be all you can be”. Det är inte så dumt. Om man strävar efter att utvecklas, att bli allt man kan bli, då försöker man i alla fall. Så om vi alla försöker göra vad vi kan för att ta vara på oss själva, våra nära och kära, samt vår omgivning och miljö – är vi andliga då? Jag vet inte. Men kanske kan vi göra världen lite bättre. Låt oss försöka!

Oj, det var en tung text att skriva. Så dagens lista blir desto lättsammare! En betraktelse över var på mina sommarvistelser tatueringar är vanligast! Ta det för vad det är – men så här är det:

1. Örebro. Oj. I den stan är folk läsvärda.

2. High Chaparall. Här ser man många olika varianter.

3. Sälen. OK, det finns tatueringar – några få…

4. Mollösund. Nej! Tatueringar går inte ihop med segelbåt!

Jag som skriver dessa rader heter Lars Bäcker. Jag hoppas få se en amerikansk president få ekonomipriset till Alfred Nobels minne – och förtjäna det.

Peavey classic

Jag med Björn Wingårds gamla Peavey classic

Av Sommarbloggare Ronny Widekärr

Tänk er att det är mitten av 1980-talet och att man av någon anledning befinner sig strax efter konsumaffären i Ödeborg. Tänk er vidare att man därefter med hjälp av sitt färdmedel ska svänga vänster i riktning Ekebacksvägen. Ni som minns denna tiden i idyllen Ödeborg vet att det i backen ner låg ett antal hus på höger sida. Bland annat byggnader som jag tror var arbetarbostäder med anknytning till bruket. Det minne jag nu ska återge har sitt fokus i det första hus på höger sida i ovan nämnda backe. Det var nämligen där  Power repade. Bandet där Tommy spelade i. Vet inte om Power hade så många fans men de hade i alla fall två, nämligen jag och min kompis Fredrik.

Det var nåt magiskt över fenomenet replokaler: äggkartongerna i taket, Kiss, Dio - och Iron Maiden - planscherna från tidningen Okej på väggarna, doften av cigarettrök, mögel och eventuellt ett slitet magasin med lite naket i, liggandes på ett bord som för övrigt pryddes med askfat, plektrum och kanske en ölburk eller kaffekopp.

Men bäst tyckte jag om förstärkarna och instrumenten. Jag fascinerades av hur gitarrerna såg ut och hur förstärkarna lät. Jag minns hur imponerad jag blev när solo-gitarristen Dan Ljung spelade inledningen till låten Hotel Comoodore. Dan spelade på Björn Wingårds förstärkare som var av märket Peavey classic, med inbyggd phaser och den lät magisk. Vid ett tillfälle vill jag minnas att Dan hade lånat en Ibanes Tube screamer TS9, vilket naturligtvis fick mig att cykla till Ödeborg för att lyssna och se på när Dan spelade på den åtråvärda Peavey´n och Tubescreamern… och jag tyckte det lät magiskt.

Några år senare efter att ha sommarjobbat på kommunen hade jag råd att äntligen köpa mig egna grejer. Kanske var det en slump… jag köpte bland annat ovan nämnda Peavey-förstärkare av Björn wingård. Idag har jag flera förstärkare jag gillar, men mitt förstaval när det kommer till förstärkare är och förblir Björn Wingårds gamla Peavey classic via en Tubescreamer TS9.

Tycker Ronny

Kommuner är inte helt enkla att förstå sig på

Av sommarbloggare Kent Nilsson

Kommuner är viktiga organisationer i vårt samhälle. Landets 290 kommuner ansvarar för en stor del av den vård, skola och omsorg som utgör ryggraden i den svenska välfärdsstaten. Förutom detta ingår även en rad andra viktiga samhällsuppgifter som behövs för att vår vardag ska fungera. Det är först när något går snett som många av oss verkligen inser vilket betydelse den kommunala servicen har för oss medborgare.

Under det senaste decenniet har jag ägnat en stor del av min yrkesverksamma tid åt att forska om kommuners organisation, ledning och styrning. Under denna tid har jag lärt mig mycket om hur kommuner fungerar, men också en hel del om hur dessa komplexa och dynamiska organisationer inte fungerar. Min allra första lärdom om kommuner skaffade jag mig dock långt innan jag inledde mina forskarstudier.

Året var 1985 och jag hade precis avslutat mitt första år på gymnasiet. Innan jag kunde ta sommarlov skulle jag dock först arbeta åt min hemkommun. Lönen var visserligen usel, men eftersom alla vid denna tid förväntades sommarjobba, utgjorde det inget större hinder. Jag tågade därför stolt i väg till kommunhuset för att få instruktioner om vad som skulle göras. Väl där fick jag reda på att jag och två andra grabbar i min ålder skulle ägna de tre kommande veckorna åt att putsa fönster i kommunala lokaler och fastigheter. Vi fick också reda på att vi utgjorde en av flera grupper inom kommunen som hade samma ärofyllda uppdrag och att vårt ansvarsområde rörde de centrala delarna av staden.

Efter en mycket kort introduktion drog arbetet igång. Och vad vi putsade fönster. Det stora kommunhuset med sina många fönster tog oss mindre än en vecka att slutföra. Nästa anhalt var socialförvaltningens lokaler och även där fortgick arbetet i rask takt. Lokal efter lokal avhandlades på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Så här i efterhand har jag förstått att vi måste ha varit en i det närmaste helt perfekt fungerande grupp. Vi hade roligt tillsammans, delade många privata intressen och sporrade varandra till att öka tempot och effektivisera arbetet. Föga anade vi att vår tid tillsammans var på väg att få ett oväntat och abrupt slut.

När samtliga fönster var färdigputsade i en av kommunens äldsta lokaler, fick vi besök av den person som ansvarade för sommarjobben inom kommunen. Vi var övertygade om att han kom för att ge oss beröm för vårt goda arbete, men istället fick vi beskedet att vår tid som kommunala sommarjobbare nu var över – trots att fem dagar återstod av de tre veckor som kommunen hade lovat oss arbete. Skälet var att vi hade arbetat snabbare än planerat och att det därför helt enkelt inte fanns några fler fönster att putsa inom vårt ansvarsområde. Vi skulle givetvis inte heller få någon lön för de dagar som uteblev. Besvikelsen var självfallet stor i gruppen, men den ansvarige kom i alla fall med ett positivt besked. Han behövde en av oss för att bistå en grupp inom ett annat ansvarsområde där arbetet hade gått långsammare än planerat. Eftersom jag var äldst av oss tre, erbjöd han mig detta arbete. Efter en kort överläggning med de övriga, bestämde jag mig för att tacka ja. Jag tog avsked av mina arbetskamrater och begav mig i väg till en skola en bit utanför stadens centrum.
När jag kom dit möttes jag av en grupp bestående av åtta tjejer som samtliga var äldre än jag. Dessutom var några av dem riktiga skönheter, vilket både var intressant och en aning besvärande för en pojke i tonåren. Under den period som vi grabbar hade arbetat tillsammans hade det hela tiden funnits en kommunanställd arbetsledare vid vår sida som fungerade som en slags förman (vi arbetade och han utförde ”ärenden”). I min nya grupp fanns dock ingen sådan, utan gruppen hade istället bemyndigats med rätten att själva bestämma hur arbetet skulle läggas upp och utföras. Den snyggaste av tjejerna hade utsett sig själv till gruppens informelle ledare och det var också hon som hälsade mig välkommen. Eftersom det var fredag eftermiddag tyckte hon att det var lika bra att jag återkom på måndag så skulle hon ge mig instruktioner.
När jag kom tillbaka på måndag blev jag snabbt varse om att gruppen arbetade på ett annat sätt än vad vi grabbar hade gjort. Bland annat tillämpades en form av förberedande uppladdning inför arbetet som alla förväntades delta i. Kortfattat gick det ut på att vi skulle komma till arbetet klockan åtta. Därefter skulle var och en leta reda på ett lämpligt ställe att sova på fram till lunch. När sovstunden var avklarad, skulle gruppen sedan laga till en gemensam lunch och först efter att den var avnjuten, kunde själva arbetet ta vid. Eftersom jag var ny i gruppen och kände mig i underläge gentemot de äldre tjejerna, bestämde jag mig för att inte avvika från gruppnormen – även om det kändes lite bakvänt att få betalt för att sova.
På den tredje dagen väcktes jag dock bryskt av en av tjejerna som med andan i halsgropen förklarade att den som ansvarade för kommunens sommarjobb hade kommit på ett oannonserat besök. Denna person hade jag som bekant redan haft förmånen att stifta bekantskap med och jag kommer ihåg att jag hann fundera på vad han kunde vilja denna gång. Sömndrucken tågade jag in i rummet där personen befann sig tillsammans med en grupp nu skamsna tjejer. Efter en stunds tystnad som kändes som en evighet började den ansvarige att skälla på oss. Han var högröd i ansiktet och förklarade att detta var det värsta som han hade varit med om under sina 30 år inom kommunen. Gruppens informelle ledare försökte lugna honom med sin eleganta och välutvecklade charm, men det bet inte. Den ansvarige halvskrek att det inte var konstigt att gruppen inte hade hunnit med att putsa fler fönster, eftersom vi ”bara låg och sov på jobbet”. Det korta och intensiva mötet avslutades med att samtliga fick sparken med omedelbar verkan.
Jag hade därmed fått sparken två gånger från kommunen inom mindre än en vecka. Den första gången på grund av att min grupp och jag hade arbetat för effektivt och den andra gången därför att vi hade varit för ineffektiva. I efterhand har jag många gånger funderat på hur detta kunde komma sig, men utan att egentligen komma fram till ett entydigt svar. Det kan emellertid ha varit denna erfarenhet som sedermera bidrog till att mitt forskningsintresse om kommuner väcktes. Oavsett om så är fallet eller inte, rangordnar jag de inledande veckorna av sommaren 1985 som mycket betydelsefulla i min ambition om att öka förståelsen kring hur kommuner fungerar och inte fungerar. Helt fullärd inom området kommer jag nog dock aldrig att bli.

Blandade betraktelser

Sommarbloggare Lars Bäcker

Tid är ett märkligt fenomen. Inte minst den eviga frågan, vart tar den vägen? I går kväll njöt jag av en grillmiddag med nära vänner som jag inte umgåtts med på alldeles för lång tid. Varför blir det så? Prioriterar jag fel? Kanske är jag omodern, och lägger för lite tid och kraft på facebook? Skulle det kännas bättre, tro? Jag vet inte, men jag vet att en sommarkväll som den igår är sådant som värmer mig länge.

Jag promenerade genom Hasselbacken i Uddevalla tidigare idag. Då såg jag platsen där jag sjösatte mitt nollningsuppdrag, flott-race på bäveån. Det måste ha varit nittonhundranittio… två. Tiden, vart tar den vägen?

En annan av kommunens flitiga bloggare, Dick Jonefelt, har på sin blogg snuddat vid tanken att starta ett nytt parti i Färgelanda. Det är intressant. Nu verkar det som att den tanken är född ur det politiska blåsväder som politiken i Färgelanda i allmänhet, och Dick och hans gamla parti i synnerhet befinner sig i. Det blåsvädret lämnar jag därhän just nu, men är det ett nytt parti som behövs? Det beror ju naturligtvis på – vad blir det för parti? Skissen på bloggen verkade tyda på en variant av Ny Demokrati, men med mindre organisation och styrning och mera vilda västern. Nej tack, snälla. Dels är det nästan garanti på att ett sådant parti drar till sig vildhjärnor och haverister. Dessutom har vi i Sverige representativ demokrati, och då funkar det inte att bygga ett parti enligt Al-qaida principen med fritt opererande celler. Men jag vill ge Dick Jonefelt credd på några punkter! Han är engagerad; han signerar sina inlägg; han anser att fler borde engagera sig politiskt.

Jag står nu i halvtid på min semester. Jag börjar så smått inse att de planer (drömmar) jag haft kommer att få svårt att rymmas på den tid som återstår. Bara allt jag tänkt göra med barnen – badresor, fisketurer, campingnätter… För att inte tala om ändringen i trädgården, tillbygget på friggeboden, röjningen i förrådet… Tiden, vart tar den vägen?

Jag har fått tillfälle att köra lite MC i sommar. Gud, vad skönt! Det är bara så, med 900 kubik mellan benen är man kung – fri! Men jag märkte av att min körteknik mattats något med åren… Tiden, vart tar den vägen? Detta sagt om ett sätt att resa för oss över till dagens lista, resmål jag gillar. Strikt utanför Sverige denna gång.

1. Newcastle – ren kärlek.

2. Salzburg - staden som gett idyllen ett ansikte.

3. Kentucky – smaka bara på namnet – och whiskeyn!

4. Schleswig – Holstein – så nära, ändå så utomlands.

5. Italien – sol, mat, vin…

Jag som skrivit dessa rader heter Lars Bäcker. Jag hoppas få se Motörhead vinna Eurovision song contest.

Gitarrhjältar del 1

Sommarbloggare Ronny Widekärr

Det är i mitten av 80-talet. I en "mexitegelvilla" på Valbovägen i den lilla bruksorten Ödeborg sitter två tonårskillar och lyssnar på Lp-skivor. I blickfånget ligger skivorna Bark at the moon med Ozzy, Run for cover med Gary Moore, på skivtallriken ligger skivan Wings of tomorrow och ur högtalarna spelas den instrumentala låten “Aphasia” - en av de där låtarna man så gärna ville spela på gitarr men inte kunde. Ur en drickback letas det nu fram ytterligare en LP:

- Ronny, har du hört den här killen, Yngwie Malmsten heter han?

Skivan räcks över och en nyfiken Ronny konfronteras för första gången med Yngwie Malmsteens debutsoloplatta Rising force. Skivkonvolutet pryds av en brinnande Fender-stratta vilket verkar lovande. Den föregående Europe -skivan lyfts av, varpå Rising force - plattan läggs på skivtallriken. Två sekunders pickup- knastrande senare får jag då för första gången höra honom, han som från denna stund till dags datum har varit en av mina stora gitarrhjältar.

Efter ett klädsamt klassisk gitarrintro följt av ett drum-fill bjuds mina hörselgångar av en typ av gitarrspel jag aldrig tidigare hört maken till. Jag försöker relatera till något jag hört tidigare men kommer inte längre i tankebanorna än till Europes gitarrist John Norum… lika men ändå så olika.

Något år senare kommer uppföljaren Marching out. Denna gång är det min storebror som införskaffat LP:n. Han berättar nu detta för mig och ur en skivpåse märkt Törnäs musik plockar han upp en skiva med en tufft posande Yngwie Malmsteen på omslaget. Jag tror inte bror spelade skivan mer än en gång. Ganska omgående fick skivan fötter och flyttade in i pojkrum nummer 2.

Yngwie må uppfattas som patetisk i vissa kretsar, men om ni frågar mig är han det största som hänt inom svensk musik sedan ABBA.

1989 hade jag den stora äran att få se Yngwie live i Lisebergshallen under hans turné Odyssey world tour.You tube - klippet här nedan är filmat under samma turné i Leningrad.

Lyssna och njut!



Tycker Ronny

Var är Ronny?

För drygt en timma sedan skulle Ronny levererat ett inlägg här, men det lyser än så länge med sin frånvaro. En läsare har varit snabb med att kommentera detta:

Anonym har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "En gästbloggares betraktelser — Humble bragging":

Var har den där Rontan tagit vägen nu då? Söndagens höjdpunkt! Men nu förbannad ångestsöndag med jobb i morgon och absolut inget att se framemot!


Publicera

Radera

Markera som skräppost

Moderera kommentarer för den här bloggen.

Upplagd av Anonym för Tommy widekärrs Blogg den 24 juli 2011 12:32

Vi är alla ute och cyklar

Sommarbloggare Kent Nilsson
Juli är en månad som många förknippar med sol och bad. Juli är också den månad som Tour de France går av stapeln, vilket för min del innebär en hel del tid framför tv:n. Att följa klungans framfart genom den vackra franska landsbygden, ackompanjerad av Roberto Vacchis och Anders Adamsons medryckande kåserier, har för mig blivit ett minst lika viktigt sommarinslag som jordgubbar och glass.

Mitt intresse för cykelsport inleddes i början av 1980-talet när Tommy Prim firade stora triumfer ute i Europa. Till en början var jag mest nyfiken på vilka cyklar som proffsen använde och hur de var klädda. Efterhand har engagemanget alltmer övergått till själva tävlingsmomentet, något som kulminerade förra året då jag införskaffade en landvägsracer med avsikt att själv börja tävla. Som tidigare aktiv långdistanslöpare tänkte jag mig att de förutsättningar som krävs för att vinna cykellopp rimligtvis borde vara lika som inom löpning. Det vill säga, den som är bäst tränad är också den som i slutändan kommer att stå högst upp på prispallen. Ack vad fel jag hade. Såväl cykel som löpning går visserligen ut på att kora en enskild vinnare (lagtempo och stafetter undantagna), men de taktiska övervägandena är väsensskilda mellan sporterna.

Som löpare kunde man ibland vinna en tävling genom att rycka direkt efter startskottet. Så länge man var bäst tränad i startfältet, visste man att enbart en skada kunde hindra en från att defilera i mål. Tidiga ryck (utbrytningar) förekommer även i cykel, men till skillnad från löpning kan en stor klunga av sämre tränade cyklister relativt enkelt komma ikapp en eller flera cyklister som är bättre tränade. Skälet till det är att klungcyklisterna kan turas om att växeldra i det tempo som krävs för att komma ifatt utbrytarna. Energivinsten med att ligga bakom andra är nämligen mellan 30–50 procent (beroende på hur vinden blåser), vilket gör att en halvminuts kraftansträngning i 50 km/tim längst fram i klungan kan följas av åtskilliga minuters lugnare körning längre bak i klungan i samma tempo. Detta förutsätter emellertid att alla är villiga att göra dragjobbet och det är där problematiken och spänningen kommer in. Det bästa för kollektivet, det vill säga cyklisterna i klungan, är att samtliga drar sitt strå till stacken genom turas om att ligga längst fram och dra ungefär lika länge. Det optimala för den enskilde cyklisten är däremot att låta andra ta hand om dragjobbet, för på så sätt kunna spara så mycket energi som möjligt fram till dess att loppet slutligen ska avgöras.

Vid tidiga utbrytningar från huvudklungan ställs därför den enskilde cyklisten inför ett dilemma där det finns två övergripande handlingsalternativ. Denne kan antingen välja att minimera risken att förlora (genom att delta i det kollektiva dragjobbet), eller att maximera chansen att vinna (genom att låta andra göra dragjobbet). Oavsett vilket val som görs, avgörs utgången även av hur de andra cyklisterna agerar. Om de flesta väljer att maximera sina egna chanser att vinna, kommer klungan aldrig att komma ifatt utbrytarna och därmed står samtliga som förlorare. Detta sammantaget ger upphov till en spännande anomali där individens egenintressen främjas av kollektivt tänkande i en situation där i själva verket hyperkonkurrens råder.

Som samhällvetenskaplig forskare tycker jag att det finns tydliga paralleller mellan det dilemma en enskild klungcyklist ställs inför vid en tidig utbrytning och de bryderier som vi som samhällsmedborgare titt som tätt brottas med. Ta miljöfrågan som ett exempel. De flesta är tämligen överens om att vi bör skydda vår miljö genom att bland annat nyttja kollektivtrafiken för att ta sig till och från jobbet. Men om alla börjar göra det, borde då inte jag som enskild kunna ta bilen till jobbet eftersom min i sammanhanget relativt begränsade bilkörning då knappast utgör något större hot mot miljön. Eller? Liknande problematik, fast omvänt, gäller för viljan att betala skatt. Så länge som alla andra betalar skatt borde väl jag kunna undanhålla en del utan att detta ska behöva påverka finansieringen av landets vård, skola och omsorg. Eller?

Poängen i resonemanget är att på samma sätt som enskilda cyklister i en stor klunga kan välja olika taktiska övervägande för att vinna ett cykellopp, kan vi som samhällsmedborgare göra val i livet – val som kan berika oss själva, men som också kan ske på bekostnad av andra. Frågan vi alla ställs inför är därför om vi ska välja att minimera risken ”att förlora” eller maximera chansen ”att vinna”?

Idrottens glädje

Sommarbloggare Lars Bäcker

Jag skriver dessa rader när jag sitter i min stuga i Sälen, och precis sett Japan ge Sverige rejält med smisk i VM – semifinalen. Just nu känns det så surt så det stockar sig i halsen. Bollinnehavsprocenten måste varit fruktansvärd. Passningsprocenten ännu sämre. Olika experter och spelare kommer med diverse bortförklaringar på TV. Men, så blir det när man möter ett bättre lag. Japan fick Sverige att se usla ut. En sak har jag lärt mig: i en serie ljuger tabellen aldrig, och i ett mästerskap står alltid rätt lag överst till slut. Den här gången blir det inte Sverige. Men trots att det inte gick den här gången, så kommer en morgondag. Alla de svenska spelarna kommer att ge sig iväg tills nästa träningspass. Inte bara för att de är proffs, utan för att de känner en glädje i det de gör. Jag har själv idrottens glädje som en röd tråd genom livet. Otroligt, när man ser mina resultat – jag listar dem länger ner! Men för mig är idrott glädje, vilket jag vinner eller förlorar. Jag har hört att en golfare kan gå en usel runda, men slå ett bra slag. I efterhand minns hon det bra slaget – inget annat. Så är det för mig i alla sporter. Jag kan ha en usel dag på skyttebanan – men minns en anständig serie. Jag kan få spö i tennis – jag minns en underbar backhandcross. Judon är speciell. Där svider en förlust inte bara i själen, utan kroppen får också lida. Men det är samma där – jag minns det bra, och får kraft att fortsätta. Särskilt sen jag började som knattetränare, och jag ser glädjen hos eleverna har det blivit tydligt. Att se det underbara aha-ögonblicket när en elev förstår hur en teknik går till! Den ljuvliga stoltheten efter en gradering, och det nya bältet ska på! Elden i blicken när de ställer upp för en fight! Lyckan när alla får guldmedalj efter en klubbtävling! Jag vet att det är banalt så det skriker, men i min roll som barntränare i Judo känner jag att jag ger något tillbaka till samhället. Andra gjorde det för mig när jag var grabb. På 60- och 70 talet var (min pappa) Arnes gymnastik ett begrepp i Ödeborg. Gubbarna i FBU som tog mig med och lärde mig fältskytte! Bengt-Åke som ordnade turneringar på jul- och sportlov! Allan i Judon! Tack! Jag tänker på er alla idag när jag själv försöker gå i era fotspår som ledare. Ni ska veta att det ni gjorde räknades. Och precis som ni gjorde för mig, så försöker jag idag säga till alla att idrott är kul. Vinna eller förlora är sekundärt, det handlar om att ha kul. Att känna att man gjort något bra. Att man får vara med, utifrån sina egna förutsättningar. Att få höra att man duger precis som man är, och att det man kan är bra. Därmed kommer vi in på dagens lista. Eftersom mina idrottsliga framgångar är något dubiösa, så kräver de förklaringar. Var snäll och ha tålamod med mig.

Mina idrottsliga framgångar.


1) Seger i luftgevärsskyttet, midsommar på Ödeborgsvallen, 80-talet. Grymt många meriterade skyttar deltog. Jag vann efter tre särskjutningsserier.

2) Vinnare i Uddevallakorpens fotboll div 4, 1993 , Udda Träben. Vår målvakt slutade, jag tog över och debuterade som målvakt vid 29 års ålder. Jag spikade igen (nåja), och vi tog serien!

3) Volvo Aeros interna korpserier 1988. Nozzle Jets vann både innebandy och fotboll samma år. Jag vann interna skytteligan i innebandyn.

4) Färgelanda Judoklubbs klubbmästerskap 2010. Vid 46 års ålder, astmatisk och överviktig ställde jag upp mot motstånd 11 till 29 år yngre. Det gick ju inte. Jag fick mängder med däng. Tog inte en enda poäng. Men jag firade med champagne ihop med mina blåmärken efteråt. Jag tar er nästa gång!

5) Att jag på allvar tänker ställa upp i klubbmästerskapen 2011. Det här är kul! Och min seger över mig själv – även om jag förlorar mot er andra.

Jag som skriver dessa rader heter Lars Bäcker. Jag hoppas få se West Bromwich Albion i Champions League.

Home coming enligt Ronny

Det har nu gått två eller tre år sedan bror Tommy senast bjöd mig på möjligheten att via hans blogg framföra egenhändigt komponerade textrader, där jag fritt fick uttrycka mig om stort och smått. Det blev mest smått – små betraktelser ur min verklighet där fokus huvudsakligen var musik. Det stod då ganska klart för mig att jag aldrig kommer bli en bloggare. Men Tommy är envis och nu sitter jag alltså här på uppdrag av min bror skrivandes om nästan inget alls.

För några veckor sedan skrev Tommy ett blogginlägg som i stort handlade om mig och om hur jag under mina ledigheter gärna lämnar Stockholm för att ägna tid i Ellenö med omnejd, sysslandes med att umgås med gitarrer, nära och kära. Inlägget var slående. Jag kan bara instämma.

Men vänta lite nu… Var det inte jag som för sisådär tio år sedan lämnade hembygden i tron och förhoppningen om att jag i framtiden skulle ägna mycket lite tid just här?

Jag har i sanning verkligen svårt att tänka mig att jag någon gång i framtiden skulle flytta tillbaka, men samtidigt bär min hembygd på en alldeles enastående dragningskraft. Det är här i Ellenö en trött kropp blir som ny, en grumlig tanke nära nog glasklar; det är här en promenad, en sen natt eller tidig morgon förvandlas till en pastoral bild och det är här i min hembygd ackordet ”E moll add 9” klingar som vackrast.
Tycker Ronny Widekärr

Kommentarer till Sommarbloggarna

De har under veckan kommit in ett antal kommentarer till de inlägg som mina gästbloggare skrivit. Dessa skickas till dem allt eftersom de kommer in. De väljer själva huruvida de vill kommentera dem eller ej.

En gästbloggares betraktelser — Humble bragging

Jag heter Kent Nilsson och kommer under några veckors tid att vara gästbloggare här på Tommys blogg. Min vänskap till Tommy inleddes år 2000 då vi var utbytesstudenter i USA. Trots att jag bor i Luleå och Tommy i Färgelanda har vår vänskap sedan dess bestått och vid flera tillfällen har vi också sammanstrålat för att ”stämma av” som Tommy brukar kalla det. Inte sällan har detta skett över en och annan öl, vilket gett upphov till många spännande äventyr. Till vardags arbetar jag som forskare och universitetslektor vid Luleå tekniska universitet. Min forskning är inriktad mot organisation, ledning och styrning av offentliga organisationer och det är inte helt osannolikt att några av mina inlägg kommer att beröra detta område. I övrigt kommer jag att ta upp olika vardagshändelser och trender som jag på olika sätt ska försöka att relatera till bredare samhällsfrågor.

I det här första inlägget tänkte jag ta upp ett fenomen som har blivit allt vanligare under senare tid, främst via den ökade användningen av sociala medier. Det jag tänker på är Humble bragging, eller ”ödmjukt skryt” som vi kan kalla det på svenska. Humble bragging handlar kortfattat om att lyfta fram något som framhäver ens position, status eller annat som är socialt accepterat som framgång i vårt samhälle. Till skillnad från traditionellt skrävel, sker dock detta på ett sätt som får det hela att verka vara mer eller mindre oavsiktligt. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är där som den ödmjuka delen i det väl medvetna skrytet kommer in. Ett typexempel på en utmärkt formulerad humble bragg är:

”Våra tre semesterveckor på Maldiverna var så fulla av spännande aktiviteter att det känns som att hela familjen behöver ta semester när vi kommer hem!”


I exemplet ovan vill avsändaren troligtvis förmedla budskapet att denne har råd att ta med familjen på en relativt lång utlandssemester till en exotisk plats och väl där sysselsätta sig på ett sätt som sannolikt kräver att man har en hel del pengar kvar också efter att resan har betalats. För att det hela inte ska uppfattas som enbart skryt, skickar avsändaren även ut en vädjan om att man bör sympatisera med familjen som haft det ”sååå jobbigt” under semestern. Det är denna sista del som gör att skrytet övergår till något som kan uppfattas som ödmjukt och därmed blir åtminstone jag inte alltför upprörd över skrävlet. Däremot blir jag fundersam över varför fler och fler väljer att använda sig av humble bragging och vad detta på sikt kommer att få för konsekvenser för vårt sätt att kommunicera och samverka med varandra.

Humble bragging är i grunden inget nytt fenomen. Det har funnits lika länge som människan har haft ett bekräftelsebehov gentemot andra. Det som är nytt är däremot att det ödmjuka skrytet många gånger förblir oemotsagt, vilket har att göra med att det ännu så länge mestadels förekommer i sociala medier där kommunikationen huvudsakligen är enkelriktad mellan avsändare och mottagare. När jag för en tid sedan gick med i Facebook upptäckte jag snabbt att många inlägg där innehåller inslag av humble bragging och att ingen opponerar sig mot detta. Mina vänner på Facebook talar gärna om vilken typ av båt de har när de ska ut på semester, hur betungande det är att sitta med i en viktig styrelse eller hur gott det ska bli när det exklusiva köttet blir färdigt på den nyinköpta dyra grillen av rätt märke. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att jag någonsin har stött på ett inlägg på Facebook där någon lyfter fram något negativt som sätter dem själva i dålig dager. Jag tror att det finns åtminstone två förklaringar till detta. Den första har att göra med att sociala medier ännu så länge mestadels används för att roa sig själv och andra. Därför vill ingen läsa tråkigheter i stil med ”... min långa tid som sjukskriven och arbetslös har gjort att jag detta år inte har råd att ta med familjen på semester.” Den andra förklaringen är att om någon börjar sticka ut alltför mycket, måste fler följa efter för att inte tappa mark i vår ständiga jakt på status och social framgång. Humble bragging är således ett gruppfenomen som har etablerats via sociala medier och som jag tror är där för att stanna.

Den andra funderingen är om humble bragging på sikt kommer att förändra vårt sätt att kommunicera och samverka med varandra. Så länge fenomenet stannar inom de sociala mediernas värld, kommer ingen större förändring att ske. Efterhand tror jag dock att vi alltmer kommer att överföra detta även till fysiska sociala sammanhang, vilket därmed utmanar vår svenska Jantelag - på gott och ont. Ett samhälle mår givetvis inte bra av att ha undertryckta medborgare, men frågan är om ett samhälle mår bra av att var och varannan går omkring och framhäver sin egen förträfflighet. Trots att detta sker på ett maskerat och företrädesvis ”ödmjukt” sätt. Självcentrering tenderar nämligen att leda till att man lätt glömmer bort hur andra har det. Ur det perspektivet skulle alltså framväxten av humble bragging kunna utgöra ett hot mot vår empatiska förhållning gentemot andra. Huruvida detta ödesmättade framtidsscenario blir verklighet eller inte, får dock framtiden utvisa. Helt klart är i alla fall att humble bragging är ett nytt sätt att kommunicera i vårt samhälle som jag tror är här för att stanna.

Det var allt för den här gången. Eftersom jag äntligen har blivit ledig efter ett mycket tungt arbetsår ska det blir skönt att ha lite semester. Är det förresten någon av er bloggläsare som känner till några bra lyxhotell i Saint Tropez?