I bilen. Rod Stewart sjunger "Live the life ". Jag höjer. Rod sjunger; "So love the life you live And live the life you love". Jag vill köra fortare. Gasa på. Men jag tvekar. Det är åldern, det är det där förbannade ålderförnuftet. "Kör inte för fort Tommy, det är åttio här. Tänk på det. Följ lagen - du kommer fram ändå.."
Högerfoten som tillfälligt satts i beredskap slappnar av. Det är fortsatt 80 som gäller. Jag är sannerligen ingen rebell längre. Jag är den medelåldersman jag är.
And years will disappear in a blink of an eye
There’s music in your head, and it holds your plans
Then handle be heaven wenches in your heart"
Hemma. Musik fyller mitt hem. Jag vill dricka öl. Jag drabbas av den där törsten som bara kan släckas av kombinationen; malt, humle och jäst. Tvekar. Min far är inlagd på sjukhus och han är mycket sjuk. Hela jag är stand by. Redo att rycka ut. Redo att vara där jag behövs. Det har varit en konstig vecka. Det har varit en vecka totalt upp och ner. Beredskapen är aldrig tillräckligt god inför det oväntade hemska. Men det ger insikt och förståelse till vikten av " love the life you live And live the life you love". Så är det.
