Jag lyssnar noga på nyhetssändningarna och följer särskilt översvämningarna i England. Jag förkovrar mig/lär mig om Themsen-barriären och tar in att samhällen och byar måste offras för att London skall räddas. Tragiskt och hemskt, men med Londons nästan åtta miljoner invånare finns det en logik att ett samhälle på några tusen får stå tillbaka och..."offras" som det sägs. Jag tänker på London, denna pulserande världsmetropol som jag besökt så ofta för nöje, för arbetet och för kärlekens skull. Kanske den största smältldegeln på denna planet
(och då kan jag New York). Konsthuvudstaden, shoppinghuvudstaden, musikhuvudstaden
(Nashville förlåt) modehuvudstaden...London har alltid levererat det där extra till mig när jag behövt det.
Nu ligger jag här i sängen febersjuk, hostig, snörvlande och för första gången på...mycket länge är jag hemma, sjukskriven, oförmögen att utföra större ansträngningar än att i slowmotion använda mig av en touchskärm. Jag vilar mycket, sängen håller mig liksom fången. Läser lite grann och förbannar mitt just nu ömkliga liv. Det enda som just nu håller mig uppe är vetskapen om att jag ganska snart åker till London. Ett ganska nytt taget beslut som varken översvämningar eller denna förlamande sjuka skall få hindra mig till.
