Igår en glad Tommy bredvid självaste Jimi Hendrix. Idag nedstämd, trött och sjuk.
Och jag missar träningen och det är det som gör mig mest ledsen. Jag är aldrig borta, vägrar missa en träning. Vägrar att hålla mig borta från mina vänner. Min befästning, mitt slott.
Men så kommer den iallafall och träffar mig klockrent, virusen eller bakterien eller..!..vad det nu är. Det går fort och jag hinner aldrig ducka och helt plötsligt har jag den där klumpen i halsen, de täta bihålerna och svettningar..ögonen rinner och en uppgiven blick. Blicken som signalerar uppgivenhet och besegran. Jag är är besegrad.
Som om detta inte vore nog så vaknar jag denna morgon med kraftig höftsmärta som gjort hela dagen till ett sitthelvete. För smärtan går ut i skinkan och att just sitta ner gör sig otrevligt påmint. Något som jag gör en del i mitt arbete.
Nu nedbäddad, febrilt skrivande i min ofrivilliga exil i sovrummet. Jag tänker på självömkan och på hur synd det är om mig. Tänker på hur illa jag tycker om mig själv i denna "tycka synd om sig själv" stund.
Självömkan är sannerligen värsta sorten av destruktivitet. Jag gör loopar i mitt egna inferno.
