I natt när jag slutligen gick in i tältet bar jag med mig insikten av att det nu är slut på dessa vita nätter. Det var fuktigt och kallt i tältet och jag tvivlade på att jag skulle kunna sova. Barnen sov dock och när jag drog täcket över mig hörde jag hur fiskarna lekte där ute någonstans. Plaskande och åter plaskande. Inte av vågor (vindstilla), utan av fisk. På bryggan hade min vän begett sig för att ta en sista titt på stjärnhimlen, medan han avnjöt en cigarr. I tältet bredvid hördes lätta små andhämtningar. En fridfull och mysig miljö att somna i med andra ord. Och jag somnade tillslut, även om jag hann med att förbanna mitt ogenomtänkta beslut att inte ta med en riktig madrass som jag brukar, utan för detta ändamål hållit mig till ett tunt liggunderlag. Inget bra beslut. Men...och här kommer ett stort MEN...jag uppskattade det. Jag uppskattade hela det här campingdygnet, även om jag från början kände mig campingtrött. Allt blir bara så positivt när man ser hur roligt barnen har det. Och hur roligt VI ALLA hade det.
Det är söndag kväll och jag kan definitivt säga att semestern snart är slut. En vecka kvar. Nedräkning, men ingen ångest som man hör så många säga att de har när semestern närmar sig sitt slut. Jag är nöjd med min semester och jag är nöjd med att jag faktiskt har en vecka kvar. Vädret har varit fantastiskt. Vad jag kan minnas den finaste sommaren sedan 2002. För mig börjar det bli hög tid att förbereda mig för hösten. Och när kylan kommer och natten är som svårast, skall jag tänka på denna natt då jag förvisso lätt frusen, men med en stor tillfredsställelse hörde fiskarna plaska, hörde barnen andas och vetskapen om att min vän satt där ute och kollade på årets hittills läckraste stjärnhimmel.
