Jag minns Smögen

Jag var femton första gången då jag själv tog mig till Västkustens hjärta; Smögen. Detta var på den tiden då man verkligen använde sina mopeder dygnet runt, året runt. Spelade ingen roll hur kallt det var, eller för den delen; att målet låg sisådär 7 mil bort. Det var sommar och dessutom lov och jag och min vän Totte hade bestämt oss för vad som måste göras när hormonerna sprudlade och äventyret fanns en bra bit i från Färgelanda. Målet var alltså egentligen de vackra flickor som vi drömde om och som vi visste höll till på Smögen.

Det var förvisso sant. För två tonårspojkar i från Färgelanda var Smögen just ett Klondike om det var tjejer som lockade.Och..det var det ju. Alla var jättesöta, snygga och attraktiva i vår referensvärld. Dock fanns det bara ett problem. Ett problem som vi egentligen aldrig tänkt på och därför aldrig funderat på innan hur vi skulle lösa; hur kommer man i kontakt med dessa underbara ...utomjordingar!

Varken jag eller Totte var några utpräglade tjejtjusare. Dessutom var vi ganska blyga när det väl kom om kring. Så första dagen och kvällen blev fruktlös. Vi smög omkring som synliga vålnader runt de "utvalda" änglarna och så här efteråt så förstår jag att det var väldigt upenbart vad vi höll på med: Alltså försökte söka kontakt, utan att söka kontakt och därför vandrade runt våra "tilltänkta offer" som två supertöntar. Vi var alltså supertöntarna.

Andra dagen på morgonen, hade vi tagit mod till oss och tålmodigt väntat  in att de utvalda skulle komma ner och lägga sig på den gräsplätt som får utgöra strand för badgäster i Smögen. När de väl valt plats, tog vi våra platser så nära som möjligt deras. De var två blonda tjejer i vår egna ålder. Alltså runt 15. Vad vi kunde urskilja från deras samtal som vi förstås tjuvlyssnade på så kom de från Stockholmsområdet. Timmarna gick. De fortsatte att prata, smörja in sig och bada. Utan att låtsas att ta notis av oss. De levde i sin värld och vi i vår. Ju mer klockan blev, ju mer otåliga blev jag och Totte. Men ingen approach...och runt fyra gick de, utan att vi ens utbytt ett minsta "hej", eller ens mött deras blickar. Jag och Totte fanns inte! 

Senare på kvällen när jag och min vän vandrade mållöst fram och tillbaka över Smögenbryggan, hörde vi helt plötsligt någon som ropade. Och där ...där bakom oss stod de med sina vackra leenden från Stockholmsområdet och vinkade på oss. Vinkade på MIG och min vän Totte. De frågade utan nerv i rösten om vi ville följa med och köpa glass. Resten av kvällen skulle sedan bli en av de bästa vi haft i våra korta tonårsliv.

Några år senare när jag och mina killkompisar blivit bilburna var Smögen även då det absolut bästa stället att vara på under de där härliga sommarveckorna. Nu hade fest med öl och sprit kommit in i bilden, men vårt huvudintresse var likväl detsamma som för mig och Totte några år tidigare. Vi sov nu på klipporna. Utslagna jägare som vid det laget tappat både förnuft och känsla. Jakten efter dessa tjejer var ytterst målinriktad, men själva avslutet, alltså jägarens skott ...avlossades aldrig. Jag var fortfarande den där supertönten, bland supertöntar som likt måsar berusade av överjästa bär, ranglade runt som gastar om natten. Sökandes, men som aldrig kom till avslut.

Många år har gått sedan de där minnena och när jag sitter här och äter min skaldjurslandgång tillsammans med min familj, kan jag inte låta bli att tänka på det. Tänka på ungdomen, dårskapen, längtan och förväntningar. Det är en vacker dag i Smögen. Bryggan är full med folk. Allt är som det skall vara under den sista veckan i juli. Precis som det var i en tid som i dag känns som mycket, mycket länge sedan.