Där, den där veckan för ett par veckor sedan upplevde jag min bästa judovecka på hela året så här långt. Helt plötsligt stämde allt för mig på mattan, teknik, tajming, styrka..
Jag nämner inte smidighet, för det har aldrig varit min grej, men frågan är om jag ändå inte skulle kunna kallas "lite" smidig" också just den där veckan.
På randoripassen (fightmomenten) "ägde" jag mattan. Allt kändes så fruktansvärt bra. Efter sista träningspasset, nere i omklädningsrummet, blev jag kvar på bänken. Inte bara som alltid för att jag var slutkörd (för det var jag även då), utan för att jag kände saknad.
Jag hade ännu inte hunnit lämna träningslokalen, men likt förbannat kände jag redan denna saknad. Saknad över konternuerliga träningspass, saknad av vänner som bara fanns i denna lokal.
I dag börjar sommarträningen och morgonen började med ett stort leende på mina läppar. För trots att judosäsongen med egen träning, träna andra, klubbadministration och massor av nedlagt ideellt arbete- är så lång och i mångt och mycket ytterst energikrävande, finns det inget som gör mig så gott som en kväll på klubben. Jag hoppas innerligt att alla som var eniga att komma på sommarträningen faktiskt dyker upp i kväll.
