Det är "tea time". Det är tidigt, mörkt, tyst och lite kyligt. Men utetemperaturen har stigit och är nu bara knappt tre minus. Jag läser tidning och sedan går jag igenom nattens sportresultat. Detta följt av genomgång av kvällens Torontomatch i Madison Square garden. Allt är fortfarande mörkt och tyst. Om en stund skall jag göra frukost och dricka massor av kaffe, ladda upp inför morgonens två träningspass jag skall hålla. Men...innan dess Neil Young och jag väljer den där underbart nakna och känslosamma låten "From Hank to Hendrix" och viskar orden i texten till Youngs sång. Det blir en ganska lustig duett, men det får mig att le, så jag spelar den ännu en gång och jag viskar högre;
"From Hank to Hendrix
I walked these streets with you
Here I am with this old guitar
Doin' what I do.
I always expected
That you should see me through
I never believed in much
But I believed in you."
Det finns få saker som berör mig så mycket som musik. Alldeles för länge har jag levt ett alldeles för sparsmakat musikliv. Det fanns en tid då musiken betydde allt. Dit kommer jag aldrig komma igen. Däremot är det dags för mig att börja lyssna kontinuerligt, börja skriva egen musik igen och ta för mig av alla dessa inspirationsmorgnar som denna.
"From Marilyn to Madonna
I always loved your smile
Now we're headed
For the big divorce
California-style.
I found myself singin'
Like a long-lost friend
The same thing that makes you live
Can kill you in the end. "