De säger "Välj ett vapen, eller ta två om du vill". Jag sveper blicken över vapenarsenalen som är slarvigt upplagd på köksbordet. Efter en genomgång om varje vapens egenskap väljer jag ett helautomatiskt med okänd förlaga. Jag avböjer att ta ännu ett. Jag är övertygad om att jag kommer att ha full sjå att hålla koll på detta.
Pojkarna i mitt hus har bestämt att det skall bli "krig" som dominerar denna grabbkväll. Jag säger inte emot, men undanhåller medvetet att "efter gevär blir det klubba och puck". Jag tänker förstås på kvällens stora premiär; NHL! Att det är far i huset som väljer nästa aktivitet. Dagens leksaksvapen är otäckt exakta och effektiva. Borta är den tid då man pekade med bössan på sin antagonist och sa "pang du är död!" Sedan fick man räkna till hundra och därefter vara med igen. Då uppstod alltid en viss tvekan om man träffat eller ej. Antagonisten kunde lika gärna säga att "Nä, du missade", "du missade igen". Inte här. Blir man träffad av femton skott inom loppet av några få sekunder, så märks det. Det blir liksom svårt att svära sig ifrån detta faktum att man fått femton skott rätt i fejjan!
Anette skall på fest. På fest i kommunens nordliga provins. Därav detta snack som pågår här hemma om grabbkväll. Vi har Ville här också. Maries jycke. Eric och Karl konstaterar att det är bra att "han" var kille. Annars skulle han få följa med Anette på festen. Så alla grabbar inräknade gör oss till fyra. Hur många av oss kommer palla en helnatt med NHL?
Karl säger "nu kör vi, inta era platser". Jag intar min position. Tio sekunder, tjugo sekunder....sedan brakar allt lös och samtidigt som jag får in ett antal pannträffar på mina motståndare tänker jag på vad Will Rogers en gång sa. "Civilisationen gör massor av framsteg. I varje krig dödar man människor på ett helt nytt sätt".