En historieskrivning som återger hur min släkt genom att starta upp järnbruk i Sverige bidrog till både tekniskt kunnande och arbetskraftinvandring. En av mina förfäder var Jean De Flon. Han var affärsman och långivare och Kung Karl XI speciella Frankrikekännare som hade uppdrag av kungen att främja handelsförbindelserna mellan Frankrike och Sverige. För detta blev han adlad (fick namnet Adlercrona) och dessutom mycket rik.
Nu sågs detta inte med blida ögon av alla och som alltid så är man som mest sårbar när man är på toppen. Magnus Garbriel de la Gardie sägs vara den som hade det svårast med att Jean de Flon var nära vän till både Kung Karl XI och den franska kungen Ludvig XIV och dessutom hade ansenliga intäkter från vad hans kungliga uppdrag inbringade. Det var De la Gardie som tillslut lyckades övertala kungen att Jean De Flon var allt för influerad av Frankrike och inte såg till Sveriges bästa. Så Kung Karl XI kallade hem Jean De Flon Adlercrona till Sverige där han i sin onåd fråntogs alla sina gods och tillgångar i Sverige. Jag har aldrig tyckt om Magnus Gabriel De la Gardie. Man läste om honom i skolan, man besökte Läckö slott. Kanske beror det på att man som barn uppfattade honom som en krigsgeneral som hellre tillbringade sin tid med god mat och kvinnor på något av sina 30 slott, istället för att vara ute vid fronten. Något som jag i dag inte kan klandra honom för. Dock har historieböckerna nu givit mig en ny mycket god anledning till "inte tycka om".
Ödets ironi är dock att De La Gardie själv ett par år senare hamnade i onåd hos kungen för att just föra en alldeles för Frankrikevänlig utrikespolitik (ja där ser man). Han förlorade alla sin slott (utan två), dömdes att betala 352 159 daler silvermynt i skadestånd och blev totalt isolerad både socialt och politiskt. Han dog 1686, ett år innan min förfader. I fattigdom.
