En grå dag då solen inte tycks orka tränga igenom med sina förlösande strålar. Skulle kunna vara en trist dag, men så är inte fallet. Åker tidigt till Marie på morgonen och hennes nya lägenhet. Hon är i flyttartagen och även om hon bara är 20 så känns det som att det var en evighet sedan hon flyttade hemifrån. Hon har en fin liten lägenhet och när jag åker därifrån känns den redan inbodd, nästan färdig. Jag tror inte att jag hade en så välmöblerad lägenhet när jag var i hennes ålder. Saken var den att jag egentligen inte hade någonting när jag vid 17 års ålder lämnade moderhemmets trygga vrå och begav mig till "storstaden" Trollhättan". Första året och kanske mer ändå hade jag ingen säng utan en gammal madrass på golvet. Däremot hade jag en riktigt "fet" teve av nyaste snitt. Det var så man prioriterade.
Det regnar nu. Med en kaffekopp i handen stirrar jag planlöst ut genom balkongdörrfönstret. Jag skall snart sätta mig vid skrivbordet och göra det som måste göras klart idag. men innan jag gör det, innan jag sätter mig in i massa saker som jag egentligen inte i denna stund alls är intressserad av, skall jag tillåta mig själv att stanna kvar i det förgångna. Tiden runt 20. Tiden då ungdomens lustar och drömmar bestämde färdvägen. Åttiotal och allt vad det innebar. Musik förstås. Det var viktigt. Och vänskap och fester och så judo och allt tävlande...Intensivt så att det förslog.
Nu så där drygt 20 år senare börjar tröttheten göra sig gällande. Jag är inte gammal, men ej heller ung. Och jag har allting som man kan önska sig. Flera saker dubbelt upp. Jag kan konstatera att mycket har hänt sedan jag bara hade en madrass på golvet.
Det regnar nu. Med en kaffekopp i handen stirrar jag planlöst ut genom balkongdörrfönstret. Jag skall snart sätta mig vid skrivbordet och göra det som måste göras klart idag. men innan jag gör det, innan jag sätter mig in i massa saker som jag egentligen inte i denna stund alls är intressserad av, skall jag tillåta mig själv att stanna kvar i det förgångna. Tiden runt 20. Tiden då ungdomens lustar och drömmar bestämde färdvägen. Åttiotal och allt vad det innebar. Musik förstås. Det var viktigt. Och vänskap och fester och så judo och allt tävlande...Intensivt så att det förslog.
Nu så där drygt 20 år senare börjar tröttheten göra sig gällande. Jag är inte gammal, men ej heller ung. Och jag har allting som man kan önska sig. Flera saker dubbelt upp. Jag kan konstatera att mycket har hänt sedan jag bara hade en madrass på golvet.
