Jag är 42 år, inne på mitt fyrtiotredje. Träningen är slut. Det är över. Stretching har tagit vid, det är full aktivitet på mattan, men jag står vid ena långsidan, väl medveten om att om jag rör mig lite till, så kommer jag kräkas. Sätter jag mig på mattan, kommer jag inte komma upp mer...
Det är höstens första träningspass. Glädjande nog tjockt med folk på mattan. En ny säsong har sparkat igång. Jag är inte bra förberedd, men mycket bättre förberedd så här i augusti än jag varit på mycket länge. Mina 1-3 timmar i veckan på mattan denna sommar, är 100 procent mer än vad de flesta av kidsen som jag nu ser står och ordnar till sin kroppar, efter en riktig säsongspremiärgenomkörare, har mäktat med. De har haft sommarlov, sommarjobbat, badat, festat, blivit kära, solat och sovit.... Men eftersom att de är mellan 14 och 24 så berör knappt ett sådant här träningspass dem alls. Jag har fått mycket stryk denna kväll. Inte så mycket av det som jag försökte fungerade. De ströp mig, vände mig brutalt, höll mig mycket hårt och dansade runt med mig. Jag höll ut. Mitt mål var ändå att genomföra hela passet. Inte ge upp i förtid, ingen extra vila, absolut ingen maskning. Jag höll mitt löfte till mig själv.
Jag ler inombords, men det syns knappast eftersom att all svett som rinner ner från min panna och ner i mina ögon, grumlar allt och fräter på mina linser. Min ögon rinner och känns förblindade. Läpparna förmår jag inte röra...
Nu vid köksbänken, hemma, nyduschad och kammad. jag undviker fällan att sätta mig. Jag äter två bananer, dricker ett glas mjölk. Inget vitt bröd, feta pålägg och inget vin. Absolut inte den där obligatoriska ölen som alltid känns så viktig efter ett träningspass. Jag ser framemot onsdagens träning. Då, då, skall jag försöka att också attackera, vara lite grann offensiv och visa ungdomarna vad de har att vänta i höst.
