Juli är en månad som många förknippar med sol och bad. Juli är också den månad som Tour de France går av stapeln, vilket för min del innebär en hel del tid framför tv:n. Att följa klungans framfart genom den vackra franska landsbygden, ackompanjerad av Roberto Vacchis och Anders Adamsons medryckande kåserier, har för mig blivit ett minst lika viktigt sommarinslag som jordgubbar och glass.
Mitt intresse för cykelsport inleddes i början av 1980-talet när Tommy Prim firade stora triumfer ute i Europa. Till en början var jag mest nyfiken på vilka cyklar som proffsen använde och hur de var klädda. Efterhand har engagemanget alltmer övergått till själva tävlingsmomentet, något som kulminerade förra året då jag införskaffade en landvägsracer med avsikt att själv börja tävla. Som tidigare aktiv långdistanslöpare tänkte jag mig att de förutsättningar som krävs för att vinna cykellopp rimligtvis borde vara lika som inom löpning. Det vill säga, den som är bäst tränad är också den som i slutändan kommer att stå högst upp på prispallen. Ack vad fel jag hade. Såväl cykel som löpning går visserligen ut på att kora en enskild vinnare (lagtempo och stafetter undantagna), men de taktiska övervägandena är väsensskilda mellan sporterna. Som löpare kunde man ibland vinna en tävling genom att rycka direkt efter startskottet. Så länge man var bäst tränad i startfältet, visste man att enbart en skada kunde hindra en från att defilera i mål. Tidiga ryck (utbrytningar) förekommer även i cykel, men till skillnad från löpning kan en stor klunga av sämre tränade cyklister relativt enkelt komma ikapp en eller flera cyklister som är bättre tränade. Skälet till det är att klungcyklisterna kan turas om att växeldra i det tempo som krävs för att komma ifatt utbrytarna. Energivinsten med att ligga bakom andra är nämligen mellan 30–50 procent (beroende på hur vinden blåser), vilket gör att en halvminuts kraftansträngning i 50 km/tim längst fram i klungan kan följas av åtskilliga minuters lugnare körning längre bak i klungan i samma tempo. Detta förutsätter emellertid att alla är villiga att göra dragjobbet och det är där problematiken och spänningen kommer in. Det bästa för kollektivet, det vill säga cyklisterna i klungan, är att samtliga drar sitt strå till stacken genom turas om att ligga längst fram och dra ungefär lika länge. Det optimala för den enskilde cyklisten är däremot att låta andra ta hand om dragjobbet, för på så sätt kunna spara så mycket energi som möjligt fram till dess att loppet slutligen ska avgöras.
Vid tidiga utbrytningar från huvudklungan ställs därför den enskilde cyklisten inför ett dilemma där det finns två övergripande handlingsalternativ. Denne kan antingen välja att minimera risken att förlora (genom att delta i det kollektiva dragjobbet), eller att maximera chansen att vinna (genom att låta andra göra dragjobbet). Oavsett vilket val som görs, avgörs utgången även av hur de andra cyklisterna agerar. Om de flesta väljer att maximera sina egna chanser att vinna, kommer klungan aldrig att komma ifatt utbrytarna och därmed står samtliga som förlorare. Detta sammantaget ger upphov till en spännande anomali där individens egenintressen främjas av kollektivt tänkande i en situation där i själva verket hyperkonkurrens råder.
Som samhällvetenskaplig forskare tycker jag att det finns tydliga paralleller mellan det dilemma en enskild klungcyklist ställs inför vid en tidig utbrytning och de bryderier som vi som samhällsmedborgare titt som tätt brottas med. Ta miljöfrågan som ett exempel. De flesta är tämligen överens om att vi bör skydda vår miljö genom att bland annat nyttja kollektivtrafiken för att ta sig till och från jobbet. Men om alla börjar göra det, borde då inte jag som enskild kunna ta bilen till jobbet eftersom min i sammanhanget relativt begränsade bilkörning då knappast utgör något större hot mot miljön. Eller? Liknande problematik, fast omvänt, gäller för viljan att betala skatt. Så länge som alla andra betalar skatt borde väl jag kunna undanhålla en del utan att detta ska behöva påverka finansieringen av landets vård, skola och omsorg. Eller?
Poängen i resonemanget är att på samma sätt som enskilda cyklister i en stor klunga kan välja olika taktiska övervägande för att vinna ett cykellopp, kan vi som samhällsmedborgare göra val i livet – val som kan berika oss själva, men som också kan ske på bekostnad av andra. Frågan vi alla ställs inför är därför om vi ska välja att minimera risken ”att förlora” eller maximera chansen ”att vinna”?
