Jag skriver dessa rader när jag sitter i min stuga i Sälen, och precis sett Japan ge Sverige rejält med smisk i VM – semifinalen. Just nu känns det så surt så det stockar sig i halsen. Bollinnehavsprocenten måste varit fruktansvärd. Passningsprocenten ännu sämre. Olika experter och spelare kommer med diverse bortförklaringar på TV. Men, så blir det när man möter ett bättre lag. Japan fick Sverige att se usla ut. En sak har jag lärt mig: i en serie ljuger tabellen aldrig, och i ett mästerskap står alltid rätt lag överst till slut. Den här gången blir det inte Sverige. Men trots att det inte gick den här gången, så kommer en morgondag. Alla de svenska spelarna kommer att ge sig iväg tills nästa träningspass. Inte bara för att de är proffs, utan för att de känner en glädje i det de gör. Jag har själv idrottens glädje som en röd tråd genom livet. Otroligt, när man ser mina resultat – jag listar dem länger ner! Men för mig är idrott glädje, vilket jag vinner eller förlorar. Jag har hört att en golfare kan gå en usel runda, men slå ett bra slag. I efterhand minns hon det bra slaget – inget annat. Så är det för mig i alla sporter. Jag kan ha en usel dag på skyttebanan – men minns en anständig serie. Jag kan få spö i tennis – jag minns en underbar backhandcross. Judon är speciell. Där svider en förlust inte bara i själen, utan kroppen får också lida. Men det är samma där – jag minns det bra, och får kraft att fortsätta. Särskilt sen jag började som knattetränare, och jag ser glädjen hos eleverna har det blivit tydligt. Att se det underbara aha-ögonblicket när en elev förstår hur en teknik går till! Den ljuvliga stoltheten efter en gradering, och det nya bältet ska på! Elden i blicken när de ställer upp för en fight! Lyckan när alla får guldmedalj efter en klubbtävling! Jag vet att det är banalt så det skriker, men i min roll som barntränare i Judo känner jag att jag ger något tillbaka till samhället. Andra gjorde det för mig när jag var grabb. På 60- och 70 talet var (min pappa) Arnes gymnastik ett begrepp i Ödeborg. Gubbarna i FBU som tog mig med och lärde mig fältskytte! Bengt-Åke som ordnade turneringar på jul- och sportlov! Allan i Judon! Tack! Jag tänker på er alla idag när jag själv försöker gå i era fotspår som ledare. Ni ska veta att det ni gjorde räknades. Och precis som ni gjorde för mig, så försöker jag idag säga till alla att idrott är kul. Vinna eller förlora är sekundärt, det handlar om att ha kul. Att känna att man gjort något bra. Att man får vara med, utifrån sina egna förutsättningar. Att få höra att man duger precis som man är, och att det man kan är bra. Därmed kommer vi in på dagens lista. Eftersom mina idrottsliga framgångar är något dubiösa, så kräver de förklaringar. Var snäll och ha tålamod med mig.
Mina idrottsliga framgångar.
1) Seger i luftgevärsskyttet, midsommar på Ödeborgsvallen, 80-talet. Grymt många meriterade skyttar deltog. Jag vann efter tre särskjutningsserier.
2) Vinnare i Uddevallakorpens fotboll div 4, 1993 , Udda Träben. Vår målvakt slutade, jag tog över och debuterade som målvakt vid 29 års ålder. Jag spikade igen (nåja), och vi tog serien!
3) Volvo Aeros interna korpserier 1988. Nozzle Jets vann både innebandy och fotboll samma år. Jag vann interna skytteligan i innebandyn.
4) Färgelanda Judoklubbs klubbmästerskap 2010. Vid 46 års ålder, astmatisk och överviktig ställde jag upp mot motstånd 11 till 29 år yngre. Det gick ju inte. Jag fick mängder med däng. Tog inte en enda poäng. Men jag firade med champagne ihop med mina blåmärken efteråt. Jag tar er nästa gång!
5) Att jag på allvar tänker ställa upp i klubbmästerskapen 2011. Det här är kul! Och min seger över mig själv – även om jag förlorar mot er andra.
Jag som skriver dessa rader heter Lars Bäcker. Jag hoppas få se West Bromwich Albion i Champions League.
