Min son samlar på Pokemonkort. Alla barn i hans ålder samlar på dessa kort. Pokemon, pokemon; det är inne igen. Och på någotvis kan jag tycka att det där samlandet är riktigt sunt. Även om det gräver djupa hål i fickorna hos mig som förälder. De kan tillsammans med vänner tillbringa timmar med dessa kort. De studerar, läser på dem, berättar historier om dem och framförallt byter dem. Pokemonkorten har sina egna värden baserade på hur mycket poäng de har och säkerligen hur häftiga de är. Dagens kids är "traders" och när jag tänker efter så var det egentligen likadant när jag var barn. Men då handlade det om puttikulor eller samlarserier av olika slag. När jag blev lite äldre fastnade jag för hockeykort. Med tiden fick jag en betydande och för mig värdefull samling. Jag till och med skickade efter kort. Speciella signaturkort, kort med autograf på och speciellt sällsynta kort. Jag berättade allt detta för Eric för ett tag sedan. Han blev heltänd och ville se min samling. Tillslut hittade jag den längst in i förådet. Den var vacker. Precis lika vacker som jag mindes den. Eric tog snabbt kommandot. Ville titta på dem. Ville bläddra i mina allbum, ville ta ut dem, känna på dem, lukta på dem. Han var imponerad, det syndes. Vi satt så där en längre stund. Han bläddrade, tog ut, frågade, la tillbaka, vände sida, frågade igen och så fortsatte det tills...han upptäckte att det inte fanns några siffror uppe i hörnet på korten. Han frågade " vad är siffrorna pappa". Jag trodde att han menade tröjnumrerna, men blev snart varse om att han ville veta hur man såg vilken styrka kortet hade. Jag förklarade som den pedagogiska far jag är att; "det bara vet man". Tyvärr inget tillfredställande svar till en snart nioåring som genast ifrågasatte hela idén med samlandet av hockeykort om det inte tydligt framkom vem som var värd mest. Där, i den stunden, försvann min sons intresse för hockeykort blixsnabbt. Han gick av stolen, lämnade mig ensam vid bordet med min "stolta" samling och gick in till sitt rum och plockade upp sitt pokemonalbum. Det var tyst. Inte ett ord. I en minut, kanske två, sedan kom han ut till mig igen och förklarade att om jag plockade bort mina kort från bordet, så skulle vi kunna ta en titt ännu en gång på hans "spoink" och alla de andra i hans samling. 