Idag var en sådan där dag på jobbet som jag misstänker att de som jobbar på socialtjänsten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen kan råka ut för ibland. Iallafall har jag läst om det, läst om hur tiderna blir svårare och svårare för de utsatta oavsett vilka problem de har. Jag har varit med om att det varit stökigt tidigare, men ändå inte som idag. Den där hettan, ilskan, tändvätskan som projicerades mot mig, som fick hela mitt ursinne att rinna över. Två män, likt tuppar innan fjäderfajten, ursinniga och tokiga. En sekund till bara..sedan..min kollega gick emellan i precis rätt tid. Jag lämnade rummet, mycket medveten om vad konsekvenserna kunnat blivit. Är det något jag inte har, så är det förmåga att ta det lugnt i stressande situationer. Jag liksom bara exploderar, jag hugger först. Alltså helt fel person att hota och försöka skrämma upp om man inte i förväg kalkylerat med riskerna.
Har tänkt på det där sedan. Skall jag verkligen skriva om det här? Min största svaghet, att behålla lugnet när det i luften slår blixtrar. Men jag bestämmer mig för att göra det. Göra det i rent terapisyfte. För jag jobbar på det och jag tycker att jag blir bättre och bättre. Jag tror dessutom att det finns många som mig. Goda människor, men med ett hetsigt humör. Jag jobbar på att bli lugn, att bli lugnare, att inte brusa upp och istället andas djupt och först ställa de där viktiga frågorna till mig själv innan eventuell action. Mannen idag var desperat. Han andades absolut inte. Han hade sina skäl till sin upprördhet, men hade ingen rätt att hota mig eller någon annan på kontoret. Ibland rinner det över, men knytnäven får aldrig segra över diplomatins och ordets makt. Aldrig, aldrig.
