Efter en rejäl frukost ser jag på nattens match i Buffalo och hoppas på att Toronto skall drabbas av något slags under och vinna sin tredje match i rad. MEN..Buffalo gör två mål tidigt i matchen och för en liten stund sedan fick jag se ytterligare ett mål i fel kasse. Nåja, jag får vara nöjd med att jag inte valde att se matchen live i natt. Brynäs går iallafall bra och visar på stabilitet och förnuft. Och jag glädjer mig extra mycket över att Frölunda visar att de verkligen är så dåliga som de faktisk är. Inte direkt stordådigt att visa skadeglädje, men när det gäller Frölunda har jag svårt att inte verkligen visa vad jag känner. Jag brukar skylla de där känslorna på Anders Broström och Brynäs bataljer med Frölunda under ett tidigt åttiotal. "Bros" som han kallades var en ganska medioker hockeyspelare som vann frölundafansens hjärta genom att spela tufft och i mina ögon; fult. Någonstans där som sagt odlades mitt ogillande till göteborgsklubben och sedan dess har det bestått. Leksand är ett annat lag som jag alltid tyckt lika illa om som Frölunda. Jag var förståss mycket nöjd för några år sedan när de trillade ur högsta serien. Det bestod i ett par år...nu känner jag saknad! Saknad över att det inte är några matcher mellan Brynäs och Leksand längre.
Om Frölunda åker ut (som jag förståss hoppas på) så kommer det inte bli lika roligt längre. För av någon anledning så är idrott så att vi måste ha någon form av rivalitet. En rivalitet som ibland tar sig underliga former. T ex misstänker jag att stockholmarna och Djurgårdarna i synnerhet innerst inne tycker det är bra att AIK är tillbaka i den svenska hockeyns finrum.
