Denna morgon spelas Wallflowers flitigt i mina lurar. Angel on my bike, Bleeders och God don´t make lonely girls är alla superba och när "Invisible cry" kommer blir jag så där sentimental som jag alltid blir när jag hör just den låten. Det är så vackert, så sorgligt och så verkligt...Sedan spelar jag "One headlight" säkert tio gånger. Den där underbara Mtv versionen, live, där Jacob Dylan sjunger duett med en vild Springsteen och allt doftar raseri och diesel.
"Hey, come on try a little
Nothing is forever
There's got to be something better than
In the middle
But me & Cinderella,
We put it all together
We can drive it home
With one headlight"
Det är bränsle i luften. Det har hänt så mycket denna vecka. Det har hänt saker i helgen. Det är dags att gå vidare.
"She said it's cold
It feels like Independence Day
And I can't break away from this parade
But there's got to be an opening
Somewhere here in front of me
Through this maze of ugliness and greed
And I seen the sun up ahead
At the county line bridge
Sayin' all there's good and nothingness is dead
We'll run until she's out of breath
She ran until there's nothin' left
She hit the end-it's just her window ledge"
Resten av dagen skall jag lyssna på sanningar från Eddie Wedder.
