Jag märker själv hur ilskan inom mig växer sig allt starkare för var år som går. Som ett litet barn var alltid min största fiende den svarta ilska som jag bar inom mig. När jag blev ledsen, när jag blev orättvist behandlad fullkomligt kokade jag över inombords. jag blev som en sorts mänsklig hulk, en maskin som inte gick att stoppa. men jag var ett barn, jag insåg det, jag insåg att alla var mina övermän så länge som jag var ett barn, men en dag skulle jag slå tillbaka...jag började alltid gråta i dessa stunder, jag gick åt sidan för att vara med mig själv, jag hatade dessa tårar som alltid skulle förstöra allting. Jag är fortfarande arg, men nu gråter jag inte längre. konstigt, idag saknar jag faktiskt dessa tårar. Detta sätt att utrycka sin vrede på. Nu blir jag bara hård, rasande, förbannad och totalt orädd. När jag blir arg finns det inget som skrämmer mig. Det skrämmer mig. Jag är rädd för mig själv att jag i dessa stunder är beredd att offra allt.
Idag blev jag riktigt arg när jag hörde att en person nära mig blivit utsatt för sjukvårdens nonchalanta klåpare. Att partiets gruppledare ringde mig tidigare under dagen och ville prata om min frånvaro och likgiltighet fick dock motsatt effekt. Det gjorde mig snarare upprymd och glad och kändes som en befrielse. Politiken klarar sig nog ganska bra utan en arg Tommy
