På teven verkar de flesta kanalerna ha fullt upp med att prata om kronprinsessans förlovning med sin Daniel och Eric kommer upp bredvid mig i soffan med kudde och täcke och är mycket bekymrad över att han ännu inte kan läsa. I trötthetens timma kommer tårarna och han förbannar sig själv för sin "okunnighet". Och jag, sitter bara där, ger honom en lätt strykning över huvudet och säger "att du lär dig snart", i samma andetag som jag själv av stundens allvar blir tårögd och förbannar min egna dumhet och detta uttalande. Han är ju bara sex år! Jag vill förklara för honom, berätta hur duktig han faktiskt är, krama om honom och säga hur fantastisk han är. I nästa stund lägger han sig till rätta i soffan och säger "Pappa, nu vill jag sova. jag vill bara att du håller min hand". Jag tar hans lilla hand i min och han kramar till min, med avsevärd styrka, men släpper fort, blundar och somnar tillsynes tillfreds.
