(Ronny Widekärr)
När jag nästan 37 år gammal funderar och reflekterar över ämnet barndomshjältar slår det mig att samma hjältar som jag hade som mycket ung faktiskt är lika aktuella för mig än idag. Jag minns att när jag som fyra, femåring - förmodligen än yngre - konfronterades med Lp-skivor med bland annat Johnny Cash gjorde dessa Lp-skivor ett enastående starkt intryck på mig. Jag lyssnade och utifrån skivkonvoluten fantiserade jag om Johnny, denna stenhårda cowboy. Ingen kunde se så tuff och hård ut som just Johnny. Pappas skivsamling var kanske inte den största och faktum är att de flesta Johnny-låtarna introducerades, just därför, inte för mig genom originalet utan via min far. Under de flesta kvällar under min uppväxt satt pappa med sin gitarr spelade och sjöng. Jag och Tommy brukade lyssna på pappa innan vi somnade. Bäst tyckte jag om när pappa sjöng Johnny-låtar och främst låten Dont take you guns to town. Pappa berättade väldigt målande om vad låten handlade om, vilket gjorde mig oerhört melankolisk och sorgsen. Tommy däremot ville höra Elvislåtar, jag tror att han även gillade Tex Ritter.
Att jag och Tommy i detta läge hade olika hjältar framgick inte minst efter att vi på söndagskvällarna hade den stora veckotvagningen, vilket följaktligen innebar att vi skulle kammas. Kamningen stod nästan alltid pappa för. Pappa sade sig kunna kamma tre olika frisyrer: Tarzan, Elvis och Johnny- frisyr. Jag minns inte helt säkert vad Tommy önskade för frisyr, men för min del blev det alltid densamma: Johnny-frisyren. Att dessa tre frisyrer egentligen var en och samma spelade ingen roll.
