Min första gång

Jag var på min första judotävling i Stenungsund. Det var tidigt åttiotal och vi var ett gäng från Färgelanda som skulle tävla. De allra flesta för första gången. Min far var alltid med på alla tävlingar. Så också denna dag. Det var ett otroligt stöd och en trygghet. Min bror Ronny var också ofta med. Han tävlade också.

Jag, pappa och brorsan Ronny

Då på tidigt åttiotal var inte tävlingarna något vidare pedagogiska som de faktiskt är idag. Man kunde som elvaåring åka tio, tjugo mil för en tävling, få stå på mattan i 7 sekunder och sedan åka hem. Så var det för mig.
I min första match ställdes jag mot en blond, ganska tanig kille som hette Peter och jag minns att jag tyckte att han inte såg så speciellt farlig ut. Jag skulle snabbt ändra uppfattning. Denna Peter blev ett "monster" så fort matchen drog igång. Han tog tag i mig, ruskade mig frenetiskt ett antal gånger och svepte mig sedan elegant. Sju sekunder. Min tävlingsdag var över. Två veckor senare var det dags för Leni cup i Mariestad. Det kändes spännande att åka till en tävling så långt bort, men jag var orolig för att jag skulle få möta den där Peter igen. Bara tanken att få möta honom igen gjorde mig panikslagen. Väl i Mariestad skulle det ganska snart visa sig att jag återigen var lottad mot denna Peter i första matchen. Jag kände mig som en förlorare redan innan match och det visade sig snart att jag skulle förlora igen. Kanske t om enklare än första gången. Samma ruskande och sedan ett perfekt svep. Men det tog fyra sekunder längre denna gång. Även denna tävling skulle visa sig bara erbjuda en match för mig och det blev en lång resa hem den kvällen. Jag skulle kunnat tappa sugen där. Slutat att tävla och kanske t om slutat med judo. Istället bestämde jag mig för att jag ville vinna över den där Peter och jag började träna med detta mål i sikte. Nästa tävling, min tredje, skulle gå i Göteborg ca en månad senare och jag fick gått om tid att fundera över vad jag skulle hitta på så att han inte skulle få övertaget direkt med sina ruskningar och hur jag skulle göra för att inte bli svept. I göteborg visade det sig att jag inte skulle få gå mot Peter i första matchen. Hursomhelst vann jag denna och det ingjöt mig med massor av självförtroende inför min andra match som var mot Peter. Matchen mot Peter blev kanske inte jämn, men han var inte alls så där överlägsen som tidigare. Han vann tillslut ändå, men jag minns att jag ändå kände mig som en segrare. Jag var helt klart nöjd med min insats och visste då att jag ganska snart skulle få vinna mot den här killen.
Det gick ytterligare en månad och det drog ihop sig för en ny tävling i Göteborg. Denna gång kände jag mig ganska säker på att jag skulle kunna vinna mot Peter och det blev en stor besvikelse när det gick upp för mig att han inte skulle vara med. Jag minns att jag gick fyra matcher den där dagen, vann två och knep min första medalj, ett brons. Jag var förstås överlycklig och nöjd. Det var början på många roliga år på tävlngsmattorna runt om i Sverige. Peter försvann dock och jag såg honom aldrig mer.