Det är nu nästan på timman 25 årsedan Olof Palme mördades. Dock skulle det dröja fram på morgonen innan jag fick höra nyheten på min radio. Som så många andra kommer jag ihåg exakt detta ögonblick och hur jag gick in till mina föräldrars sovrum och berättade. Detta skulle inte kunna hända här i Sverige. Att Sveriges statsminister skulle kunna skjutas på öppen gata.
Sedan följde den då största svenska polisinsatsen i modern tid. Vi vet alla hur det gick; polisiära misslyckanden och skandaler som följde. Jag blev en del i detta nationella trauma. Det ändrade vårt lands syn på säkerhet mot olika typer av attentat mot enskilda personer i ledande ställning. I många avseende skulle mycket inte bli sig likt igen. Det är svårt att inte tänka på detta en sådan här dag. Ett attentat mot ett lands demokratiskt valda ledare är ett attentat mot en hel nations folk och det berör.
I Libyen fortsätter Muammar Khadaffi att beröra människor. Dock på ett helt annat sätt. kanske är det bara timmar kvar tills han är borta. kanske kommer det ta dagar, eller till och med veckor. Grymheten fortsätter och tycks inte ha ett slut. Precis så som det alltid varit. Mycket har hänt under dessa 25 år. Massor av krig, terror, attentat, mer ministermord, mm. Men också glädjehsitorier. Sånt som gör livet värt att leva. Livet måste gå vidare.
Om 25 år är jag 67 om jag fortfarande lever. Låt oss hoppas att världen då ser lite bättre ut.
