Och veckan kom och veckan gick. Kanske inte så där fort som den brukar. För första gången på evigheter segade sig dagarna fram. Ibland kan det vara svårt att komma igång efter en lång ledighet.
Söndag har blivit kväll. Snart är natten här. Snön ligger numera vit som ett täcke över mitt landskap, temperaturmätaren närmar sig minus tolv. Och det är väl inte så att jag gör vågen precis, men vetskapen om att stå inför en ny vecka gör mig som vanligt lite uppspelt. Utan att ha något spännande planerat.
För det är vita blanka sidor i min bok som skall fyllas med händelser. med vad vet jag inte.
Ok, jag vet att jag skall jobba, jag vet att jag skall stå på judomattan igen efter flera veckors träningsuppehåll och jag har en del möten inbokade. Men, jag vet inte alls hur det skall bli, hur det skall gå, vad mer som kommer hända. Det är den vetskapen som gör livet värt att leva. Nyfikenheten över vad som står på tur att hända i mitt liv. Gott som ont.
