Just det här ögonblicket

En skön och stillsam jul närmar sig sitt slut. Ja, om man då inte ser julen som ett enda stort frosseri till Kyndelsmäss förstås. Ledigheten fortsätter dock och det är med tillförsikt jag ser framemot att möta dessa allra sista dagarna på året. Jag har tänkt på det idag, tänkt på hur viktiga dessa dagar är då man får umgås, eller för all del välja bort umgänget om man vill. Och då säger ni "att det är minsann inte alla som har någon/några att umgås med alls" och det är ju det som är grejen, det som jag vill tala om.. Att detta är toppen, att jag kan tillbringa en hel dag tillsammans med min son. En hel dag bara han och jag tätt nära. Jag är alltså lyckligt lottad.

 En dag med allvarliga samtal, lättsamma samtal, förlösande skratt och glädje. Och det är så häftigt när jag och min son sjunger Billie and the Vision låtar tillsammans och liksom förenas i en allsång på skansen refräng;

"I never knew that I could make you sad 

I never knew that I could treat you bad 
I said things to you that I never said before 
I said, “Pablo Diablo go to hell” 

Detta sker i bilen hem från staden. Staden som i detta fall är den Bohuslänska hamnstaden Uddevalla. Staden som vi gjort en utflykt till under förmiddagen för att egentligen inte göra så mycket i. Men att åka bil kan ibland vara inspirationsrikt och därför är just en sådan här resa till en Bohuslänsk hamnstad så viktig.

Vi pratar gitarrister och en gång för alla hoppas jag kunna resonera ihop mig till vem som är världens främsta gitarrist. I denna diskussion håller sig min son en aning passiv i och det känns i och för sig lite märkligt eftersom att han är i den åldern då han har åsikter om det mesta och i synnerhet musik.

Jag spelar Neil Young för honom och han verkar uppriktigt gilla det. Jag säger; 

"Neil Young spelar några av de vackraste tonerna som jag någonsin hört och även om det kan låta lite out och kanske t om skränigt emellanåt så är det gudstoner"

Min son nickar. Jag fortsätter:

"Ja sa till min bror en gång.. din gudfar,  att Neil Young måste vara världens främsta rockgitarrist" ..och även om jag sa det i tillfällig sinnesaffekt, just som jag spelade Mr Disappointment (och min bror okänsligt kommenterat i det skönaste partiet med; "att det där låter väl lite falskt") hade jag nog hoppats på ett annat svar, eller om det var tvunget; ett svar i tystnad. Istället sa han; "Nä".

Nä, som i nej, som i ett konstaterande att "du är helt fel ute kära bror...."

Vi pratade aldrig om det sedan. Ingen kommentar från hans sida, men jag har tänkt på det sedan dess. Denna totala okänslighet..

Min son väcker mig ur dessa tankar, säger "du pappa, det kanske låter lite falskt här och där, men det är väl det som det skall göra. jag menar...det är ju bra och så, men Ronny kanske har lite rätt att han kanske inte är bäst, men du kan ju tycka det ändå..."

Och det är då som jag bara vill stanna bilen, krama om min son och tacka honom för den självklara insikten att vissa saker är ganska bagatellartade och inte bör ältas och dröja sig kvar i medvetandet.

Det är just det här ögonblicket som är det viktiga.