Det är söndag morgon. En helg som hittills bjudit på sällskapsspel med grabbarna som den knivigaste uppgiften. En välbehövlig lugn helg efter ännu en högintensiv arbetsvecka. Och denna morgon ligger jag kvar ytterligare en timma mer än som brukar vara brukligt i mitt fall. Jag hör hur grabbarna stökar ute i köket. Senare skall det visa sig att de är i färd att baka scones och göra frukost.
Det är en mycket mulen morgon. Det regnar. Jag noterar att det är två av mina närmsta vänners födelsedag idag. Det fanns en tid då vi ständigt sågs, ständigt hördes av. Idag ses vi nästan aldrig och det händer alldeles för sällan att vi pratas vid. Men ändå är de några som står mig nära.
Det är märkligt det där med att bli äldre. Att blicka tillbaka och åter dras med i händelser som skedde för decennier sedan. Jag blir 45 om 30 dagar. Allt är annorlunda nu, men jag behöver fortfarande dessa vänner, även om de nu oftast är långt, långt borta. Precis som familjen är de en nödvändig säkerhetslina i den tuffa vardagen.
