Roligare än någonsin

En träningskväll. Jag poserar framför mästaren; Jigoro Kano. Judons grundare, Kobes stolthet.  Jag har maxat och någonstans där i mitten på detta träningspass tar jag totalt slut, men försöker ändå kämpa på i varje kamp, i varje fightmoment. Jag är inte mycket till sparringpartner, men jag kämpar på. Precis som jag gjort i alla dessa år.  Jag tittar på bilden. Tvekar på om jag skall sätta in den. Jag ser ju inte ens trött ut... Ungefär här..kanske någon minut tidigare, trodde jag att jag var döende. Bilden skvallrar om något annat. Det ser ut som gamle Kano tittar på mig. Som han säger "ja du tommy, dags att öka nu, du har ju knappt rört dig". Då slår det mig att det egentligen inte spelar någon roll vad mina hjärnspöken säger. Jag gör ändå det här för min mentala hälsa. För att bota min numera ständiga huvudvärk, kunna få skratta och umgås med mina vänner och faktiskt stänga av allt det där runt omkring i vardagen som man så väl behöver vila i från ibland. Och jag är faktiskt till och med lite stolt att jag klarar av att fortfarande ta jämna steg med mina mycket yngre motståndare på mattan, även om det bara är för en kort stund. Ännu en kväll på klubben. Ännu ett genomfört judopass. Ett av...tusentals. Och jag har roligare än någonsin.