Ännu en arbetsvecka som nått sitt slut och ännu en annalkande helg. Solen är på väg i från min balkong, men den svalkande vinden i skuggan är skön. Efter någon vecka med bloggpaus finner jag åter lugnet till att skriva. Tid finns alltid, om man väljer att ta sig det. Det handlar om att prioritera. Lugnet däremot, friden, kan man inte prioritera så att det funkar, om man ändå inte kan känna den. Under mina snart sju år som bloggare har jag lärt mig att inte "bloggstressa", utan skriva när man kan och vill och pausa när det är nödvändigt. Att skriva som ett tvång är varken kreativt eller föder något gott.
Det är sista dagen i maj. Det är sommar nu. Jag tror att man kan säga det. Vintern var lång och hård och våren tog tid på sig, men nu är allt äntligen grönt och skönt. Tid för att njuta efter 200 dagar av mörker, blöta och råhet.
