Som vanligt går lördagarna fort i mitt liv. Största anledningen till det är att förmiddagen alltid börjar med judo och man är aldrig i från träningslokalen förrän efter klockan ett. Ibland, eller som oftast vill man sitta kvar tillsammans med sina tränarkollegor och tillika vänner och prata över en kopp kaffe. I stort sätt är just denna sociala stund, de minuter i veckan som jag umgås med mina vänner.Nu hemma. Den stora snackisen i Färgelanda denna dag är den stora åttiotalsfesten i Allhem. Det skall återupplevas, kännas, tyckas och ses. Medlemmar från Färgelandas största band; Wildness sägs komma. Likaså Europe-trummisen Ian Haugland. Inget av det kan få mig att bege mig till kvällens partyzone.
Om någon frågat om mig för tjugo årsedan, hade det säkert sagts att jag var nostalgisk. För det var jag nog. Idag finns inget som får mig att hänga kvar speciellt länge i det förgångna.
Allra minst i åttiotalet.
Jag tycker det är viktigt med historia och jag tycker att det är viktigt med min historia. I dag kan jag t ex se hur allt hänger i hop. Jag kan se "meningen" med så mycket. Det finns saker som jag skulle kunna vara utan, det finns saker som jag inte behövt upplevt. Men det är mitt liv, min historia. Idag har jag försonats med mitt öde och jag har accepterat mina misstag och tillkortakommanden. Det finns där alltihop. Det lyckliga och det olyckliga och insmetat i alltihopa den "vanliga dagen" som bara rullade på.
Jag tänker på det ibland, medans jag tar raska steg framåt.
